Baby bust

Detta sker just nu runtom i världen: de tongivande skikten i land X inser att det föds rekordfå barn. Millenniegenerationen har fullt upp med allt möjligt, men inte med att bli föräldrar. Det orsakar motsatsen till baby boom: baby bust.

Pensionsåldern måste höjas, befolkningsprognoser justeras, immigrationen intensifieras, äldrevården automatiseras, men det samhällsekonomiska pusslet ser ändå dystert ut.

Då säger högern: stöd traditionella familjevärderingar, förbjud sexundervisning och fri abort! Så föds fler barn!

Till det svarar vänstern: mera dagisplatser och föräldraledigheter! Så föds fler barn!

Medan demograferna krafsar sig i håret: Ett mysterium.

Opinionsbildarna hänvisar till grannlandet Y, eller till de europeiska välfärdsstaterna, där allt fungerar bäst (om man är vänster), eller till den nordamerikanska delstaten Utah, där familjer ännu är vad de en gång var (om man är kristen höger).

I USA, där den summerade fruktsamheten nu fallit till 1,76, fylls anrika The New York Times av kolumnister som skäller ut landets erkänt eländiga familjepolitik. Krisen i barnafödande måste tas på allvar, och lösningen är föräldraledigheter och god och billig barnomsorg. Se till Norden!

Men den som ser till Norden märker att det inte alls är endast i Finland som fertiliteten faller. Vi ligger visserligen sämst till, med 1,49 barn per kvinna. Rika Norge, som länge hade kring 1,8 är nere i 1,62. Barnvänliga Island, som har hållit nordiskt rekord med i genomsnitt två barn per kvinna: ner till 1,71. Danmark: 1,76.

Och Sverige – mysiga, jämlika, immigrationsvänliga Sverige – har en nedgång under hela 2010-talet precis som i övriga Norden. Sverige hade 2017 en summerad fruktsamhet på 1,76, det vill säga nästan samma som i USA. Och 1,63 barn per svensk man. (Sveriges jämlikhet höjer inte fertiliteten, men nog kvaliteten på fertilitetsstatistiken.)

Problemet är att bebisarna minskar överallt. I landet X och dess grannland Y. I städerna och på landsbygden. I Utah och i Österbotten. I Europa och i Asien. I länder med hård abortlagstiftning och i länder med fri abort. I de länder som drabbades hårt av den ekonomiska krisen som inleddes 2008, och i länder som inte drabbades lika hårt. I länder med långa föräldraledigheter och i länder med medellånga föräldraledigheter och i länder med just inga ledigheter alls.

Vad har hänt? En dag kommer vi att veta vilka orsaker som starkast drev detta och hur snabbt trenden vände. Kvinnors karriärer? Smarttelefonerna? För höga stressnivåer? Tolkningarna i Befolkningsförbundets Familjebarometer från 2017 (på finska) står sig ganska väl tillsvidare. Ändå inser jag själv först nu hur globalt fenomenet är. Vi bevittnar ett fascinerande, snabbt, oförutsett skeende: överallt vill allt flera unga bli föräldrar mycket sent, om alls.

Vi bevittnar ett fascinerande, snabbt, oförutsett skeende: överallt vill allt flera unga bli föräldrar mycket sent, om alls.

ANNA ROTKIRCH är forskningsprofessor vid Befolkningsförbundet.