Demonregissör och trygg klippa
Ingmar Bergman hade fyllt 100 år i år. En utställning som det dröjt länge att få till Sverige visas nu nedbantad och omarbetad – och mera fokuserad på teater – på Scenkonstmuseet i Stockholm.
UTSTäLLNING
Bergman – lögn och sanning
Scenkonstmuseet, Sibyllegatan 2, Stockholm. Från 16.6 till 16.9.
Den 14 juli 1918 föddes Ingmar Bergman i en prästfamilj i Uppsala. Det var en värld som dels präglades av religiös stränghet, dels av människovänlighet och värme. Utöver det sökte Ingmar sig till teater och magi som blev den tredje komponenten som till sist färgade nästan allt Bergman gjorde.
Först till 100årsminnet står någon i Sverige äntligen värd för den stora utställning som redan har visats utomlands av filmakademin i Los Angeles 2010 och av Deutsche Kinemathek i Berlin 2011.
Vid Scenkonstmuseet vid Nybroplan har utställningen bantats ner en hel del men också kompletterats med museets eget material av kuratorn, teaterkostymtecknaren Anna Bergman. Hon har varit Ingmar Bergmans svärdotter, tidigare gift med regissörens son, skådespelaren Mats Bergman.
– Det här är ju ett scenkonstmuseum, så vi betonar mera Ingmars roll inom teatern, säger hon. Och sedan finns det inte plats för allt. Vi har nästan inga brev eller manuskript från den ursprungliga utställningen utan skapar i stället känslan av att stiga in i ett ”Bergmanland”.
Fanny och Alexander är ingången
Vid ingången möter man Alexanders (Bertil Guve) ansikte ur alla svenskars julfilm i dag, Fanny och Alexander (1982).
– Det är Ingmar själv, säger Anna Bergman. I många av hans filmer går en tioårig pojke igen.
Det är allmänt känt att Fanny och Alexander blev den 64årige Bergmans sista långfilm för att ”långfilmer ska göras av dem som är yngre”. Kring filmen gick det också igen att Bergman var konstnärligt snål mot sina egna barn, som inte hade någon större draghjälp av sin internationellt kända far.
Sonen Mats – i Finland förmodligen mest känd som Wallanders kriminaltekniker Nyberg på tv –har i filmen en biroll som en av den judiska dockmakarens brorsöner. Hans tvillingsyster Anna (inte att förväxla med kuratornsvägerskan) klipptes bort ur filmen nästan helt och hållet och bröt därefter med sin far.
Man kände sådan tillit till uppgiften för att Ingmar var trygg i det han ville. Skådespelarna vågade kasta loss. Man behövde inte vara orolig för man visste att han var där och fångade in. Anna Bergman Kurator, teaterkostymtecknare, ex-svärdotter
Teatern gav Bergman filmensemble
Det blir mycket teaterBergman i utställningen, allt från det tidiga sökandet under 1940talet då han gjorde barnpjäser på Södermalm. Barn var i övrigt inte ett lätt kapitel för den senare noga strukturerade Ingmar Bergman. Inom familjen ska bland annat träffarna med barnbarnen ha varit påfrestande för mästerregissören.
Familjeträffarna ute på Ingmar Bergmans Fårö var också noga inbokade besök, ”man satt mitt emot varandra i fåtöljer, åt aldrig tillsammans, drack Ramlösa och avgav ett slags lägesrapport”, säger Anna Bergman.
Förutom sina filmer hade Ingmar Bergman storhetsperioder vid tre av Sveriges ledande teatrar, stadsteatrarna i Göteborg och Malmö samt Dramaten i Stockholm som blev den sista med en regi 2002.
Utställningen visar också att få genier arbetar ensamma. Från sin tid vid Malmö stadsteater 1952–59 byggde Bergman upp den ensemble kunniga teaterskådespelare, för vilka han senare till och med specialskrev roller.
I dag är de flesta av dem borta. Den i dag 86åriga Harriet Andersson från genombrottsfilmen Sommaren med Monika (1953) med dess på sin tid skandalöst friska sommarscener, lever och bidrar till utställningen med en videointervju. Bibi Andersson och Gunnel Lindblom går vardera mot nittio års ålder.
”Trygg i det han ville”
Ingmar Bergman hade ett rykte om sig att vara en demonregissör, men Anna Bergman kände det inte så. Som ny i familjen blev hon snart scenografiassistent vid Bergmans teateruppsättning av Peer Gynt (1991).
– Man kände sådan tillit till uppgiften för att Ingmar var trygg i det han ville. Skådespelarna vågade kasta loss. Man behövde inte vara orolig för man visste att han var där och fångade in, säger hon.
För kostymeringen visste han vad han ville och kunde kort säga att någon skulle kläs som ”någonting mellan en rosenknopp och ett luder, som Harriet Andersson i Sommarnattens leende”.
– Men samtidigt har han ju skrivit de stora rollerna för kvinnor, där har ju Ingmar Bergman varit en föregångare, säger Anna Bergman.
Ingmar Bergman hade också element som marionetter, statyer och dockor som går igen. Så visar utställningen till exempel hur kortpjäsen Trämålning (1955) i Malmö blir ett slags förstudie till Det sjunde inseglet (1957).
Trivdes på de små scenerna
Utställningen lyfter fram medarbetare som Dramatens stillfotograf Beata Bergström, filmfotogra
fen Sven Nykvist och den tyske kostymtecknaren Charlotte Flemming från Bergmans exilperiod 1976–82 i Tyskland. Dit flydde han, sårad för att oskyldigt ha anklagats för skattefusk i Sverige.
Utställningen visar flera av Bergmans scenografimodeller. Teatercheferna var ofta förtvivlade över att hans favoriter var de små scenerna.
– På Dramaten tyckte han bäst om Målarsalen, en ganska liten sal. När Bergman regisserade visste man att det skulle vara slutsålt och då hade man gärna sett honom på Stora scenen, den enda scen som går med vinst, säger Anna Bergman.
Utställningen fullbordas med Ingmar Bergmans storhetstid som teaterregissör. År 1992 lägger Dramaten upp Markisinnan de Sade med Stina Ekblad eller Misantropen 1995 med Jarl Kulle i huvudrollerna, i väldiga, magnifika kostymer.
– Charles Koroly som gjorde kostymerna hade mycket pengar att använda och det var dyra tyger, säger Anna Bergman. För man visste att det som Bergman regisserar blir stora succéer som kommer att turnera internationellt.