Kosmiska vyer
Det är en självklarhet att man förhåller sig annorlunda till konst som är berömd än till okänd konst. Det är man på Helsinki Contemporary medvetna om när man enträget framhåller att dansken John Kørner som för tillfället ställer ut i galleriet är en riktig kändis i sitt hemland. Konst
John Kørner
Space Train, Helsinki Contemporary, Bulevarden 10. Till den 8 juli.
Visserligen är det på sätt och vis relevanta fakta i en tid i vilken det är komplett omöjligt att hålla reda på alla framgångar inom konstvärlden. Men är det också en gardering? Utan kontext kunde många av John Kørners målningar ur utställningen Space Train tas för verk gjorda av en new age-inspirerad alienfantast. Men som konstaterat: konsten här är gjord av en konstnär som vunnit prestigefyllda priser och som representeras av en berömd gallerist i London.
Det är något ganska charmigt med att ett snitsigt urbant galleri ställer ut konst som till en början är svår att ta på allvar. Det fungerar som en påminnelse om hur lätt man som betraktare kan manipuleras, men också om hur sällan det är man ser något riktigt konstigt på de finare gallerierna.
Kørners målningar passar tack vare sin teknik och färgvärld in i Helsinki Contemporarys program, men de motiv han presenterar går steget längre än vad andra ansedda målare vågar göra. Det är nämligen skamlös science fiction: en visuell värld i rakt nedstigande led från de kosmiska airbrushmålningar som var så populära under 1900-talets sista årtionden.
Ansiktslösa varelser
I Kørners målningar har människan förflyttat sig från planeten Tellus, och rör sig i stället fritt i rymden. Långa tåg rör sig igenom intet, anonyma skepnader glider igenom etern, planeter hägrar i bakgrunden. Tunna horisontellt applicerade lager färg vilar på ljus botten, och ovanpå det målar Kørner med simmig akryl som påminner om vattenfärg. Han räds inte grumliga toner, utan kombinerar nätta blå nyanser med en dov och bruten färgvärld. Trots att människan i detta hemlighetsfulla scenario klarar sig oskyddad i rymden är omgivningen ändå inte harmonisk och hemtrevlig utan hotfull och illavarslande.
Kørner har en förkärlek för ansiktslösa människovarelser i rörelse, helst på språng. I Space Train återkommer detta motiv gång på gång, och ofta så att skepnaden är på väg bortåt, in i bilden. Vem det egentligen handlar om är kanske den mest intressanta frågan här: den första reaktionen är att tolka figurerna som medmänniskor, men den känslan avklingar snabbt. Dessa skraja anonyma skuggvarelser må vara humanoida men de är inte som vi.
Space Train presenterar även en mer uppsluppen sida av Kørner, och det är i de målningarna som new age-tendenserna kommer fram. Elephant in Red är en ovanligt avlång målning som domineras av ett gult seriefigursaktigt elefanthuvud i vars mun ett äpple svävar. Samma rödgula äpple (av sorten Gala, månntro?) återkommer i absurda Objects och det är senast då det blir lite kejsarens nya kläder över det hela.
En liten stund är det lätt att tänka sig att målningarna nästan lika gärna kunde vara målningar av någon utskrattad amatörkonstnär eller av en konststuderande. Detta betyder inte att det är dåligt, men det vore nog mer sympatiskt att då se de riktiga verken gjorda av någon gammal hippie som tror på aliens än av en förmögen konstnär, om inte annat än för att få vila i vetskapen om att det inte handlar om ironi.