En grupp vänner som var kära i samma snygging
Den mytomspunna Bloomsburygruppen upphör inte att fascinera ens då den lämnar sin hemtama brittiska landsbygd och sina bohemiska Londonkvarter. I flyttlasset som landat i Stockholms skärgård finns tyger, tapeter och en hel trädgård.
UTSTäLLNING
Bloomsbury Spirit
Konstcentret Artipelag, Stockholms skärgård. Till 30.9.
Aldrig hade väl den radikala gruppen intellektuella i början av förra seklets London kunnat föreställa sig att de och deras alster en vacker dag visas ute i den idylliska Stockholms skärgård? Men där häckar de hela sommaren på konstcentret Artipelag.
Jag besöker utställningen Bloomsbury Spirit en vacker majdag. Tar en kanalbåt som avgår från Nybrokajen och går i maklig takt genom skärgården. En och en halv timme senare är vi framme. Promenadvänliga gångstigar leder besökarna till den spektakulära byggnaden som är Artipelag.
Jag säger det direkt: jag tycker ofta det är svårt att besöka museer. Det är för många intryck och för mycket folk. Jag är högkänslig och brukar bli alldeles matt. Därför håller jag mig oftast till presentshopen och kaféet och väljer högst en handfull verk jag tittar på. Men på Artipelag är det annorlunda. Jag stannar kvar hela dagen och känner mig vitaliserad i stället för dränerad när jag stiger på bussen tillbaka in till stan.
Inne på museet stöter jag på ett litet sällskap, välklädda svenskar i sjuttioårsåldern. Det är tydligt att en av kvinnorna är initiativtagare till utflykten.
”Ni undrar säkert vad de var för ena, Bloomsburygruppen?”, hör jag henne säga och kan inte motstå att tjuvlyssna lite till.
”De var rika ungdomar som hade lust att leva som hippies.”
Det går att definiera Bloomsburygruppen på flera olika sätt. Ett annat sätt är att säga att de var en skara människor som var kära i bildkonstnären Duncan Grant. Denna snygging hade relationer med både kvinnor och män, däribland Vanessa Bell, John Maynard Keynes och David ”Bunny” Garnett. Det är heller inte fel att påstå att Bloomsburygruppen var en grupp vänner som antingen var gifta med varandra, släkt (Lytton Strachey var kusin med Duncan Grant) eller studiekamrater.
Det kan te sig lite förvirrande med alla dessa namn. Men lugn, bara lugn. Den påkostade utställningskatalogen presenterar medlemmarna grundligt i både ord och bild.
Odling och återanvändning
Man kan säga att allting fick sin början när Virginias och Vanessas föräldrar dog. Systrarna lämnade det högborgerliga hemmet på High Park Gate i London och etablerade sig i stället i den mer bohemiska stads delen Bloomsbury på adressen 46 Gordon Square. Gruppen började träffas hemma hos syskonen i början av 1900talet. När första världskriget bröt ut förflyttades umgänget till Charleston, Vanessas lantställe söder om London. Ute på landsbygden blev trädgård, odling och återanvändning viktigt. Charleston var i princip självförsörjande under kriget.
För eftervärlden är Virginia Woolf den mest kända av gruppens medlemmar. Men hon tillåts inte stjäla hela showen ute på Artipelag. Tvärtom. Hennes glasögon ligger alldeles stilla inuti en glasvitrin medan systern Vanessa Bells penseldrag syns på både tyger, tapeter, möbler, målningar och bokomslag.
Livet som konstverk
Bloomsburygruppen var gränsöverskridande på flera sätt. Både när det gäller konstarter som flöt samman på ett aldrig tidigare skådat sätt. Och kanske framför allt genom att låta konst och liv flyta ihop. Det gränsöverskridande gällde också relationer, sexualitet och könsroller. Jag kan inte låta bli att tänka: gruppen var före sin tid. I dag pratar vi mycket om livsstil. Bloomsburygruppen kan sägas ha uppfunnit just konceptet livsstil.
Utställningen ägnar sig inte åt att reda ut vem som delade säng med vem, utan fokuserar helt på gruppens livsstil och skapande. Interiör och trädgård står i centrum. Vad är mest i ropet i dag? Att inreda sitt hem och att odla, sak samma om det är i liten skala på fönsterbrädan, ute på balkongen eller i trädgården.
Till Bloomsburygruppens största bedrifter hör att de tog modernismen till Storbritannien.
Utställningen lyfter med rätta fram gruppens doldis och tillika ålderman, Roger Fry, som var både bildkonstnär och kritiker. Det var han som introducerade konstnärer som van Gogh, Gauguin och Matisse för den brittiska publiken. Det var också Fry som var den drivande kraften bakom Omega Workshops, ett designkollektiv där Duncan Grant och Vanessa Bell ingick.
Talar man om estetik så stod Bloomsburygruppen för färg och mönster. Allting dekorerades. Spiselkransar, badkar, köksluckor, lampor och tyger. Talar man ideologiskt var de humanister och pacifister hela bunten. De trodde på samtal och vänskap.
De tankar som gruppens medlemmar stod för ter sig i dag moderna. Begrepp som demokrati, humanism, feminism, sexuell identitet och den flytande gränsen mellan kvinnligt och manligt diskuterades flitigt och bidrog till gruppens rykte som radikala.
Res- och läslust
Utställningen väcker både res och läslust. Och då har jag redan ägnat en het junidag åt att lokalisera Monks House, paret Woolfs lantställe. Det var stängt när jag väl kom fram. Men jag tryckte näsan