Tankar kring en burk sill
Min hustru och jag äter numera ett huvudmål per dag. Vi tillreder det vanligen själva med varor vi valt ut i vår stormarknad – det skall vara närande, hälsosamt och framför allt gott. Kött, fisk, rotfrukter, grönsaker, pasta … allt duger åt oss bara det är anrättat med omsorg, ja kärlek.
Vi inleder ofta måltiden med några bitar sill tillsammans med någon form av potatis, man kan kalla det en aptitretare. Numera finns det många sorter av kryddad sill, det är bara att välja en burk från butikshyllan. Man kan också själv laga en kryddsås, det behövs bara litet fantasi.
Litet och gott alltså, men sillen är inte en huvudrätt. Så har det inte alltid varit, under forna tider, alltså från början av nya tiden, kanske tidigare, och in i 1900-talet var de båda sillarterna en stapelföda i synnerhet för folk med lägre inkomster. Sillfångsten i Atlanten och strömmingsfångsten i Östersjön var bokstavligen livsviktig.
Sill och strömming är två namn för samma fiskart – man har alltid ansett att det är den lägre salthalten i Östersjön som gör strömmingen mindre och magrare än sillen ute i de stora haven. Därom tvista de lärda, det finns också andra skillnader. Det spelar ingen roll, båda är goda matfiskar.
Från min barndom och ungdom minns jag att vi var trogna kunder på den traditionella fiskmarknaden i staden, minst en fjärding saltströmming köptes varje år. Min far insisterade på att glödhalstrad strömming alltid hörde till lunchen. Inget problem på den tiden, hade man inte en vedspis kunde man halstra fisken i kakelugnen eller på en gasspis.
Under kriget saltade vi själva inte bara strömmingen, utan dessutom braxen. Min mor kunde konsten att gäla strömming, men hon hade nog sjuk högertumme i ett par veckor efter varje gång. Fisken köpte vi från de lokala fiskarna, det fanns ännu sådana på den tiden.
I våra dagar har strömmingskonsumtionen minskat och halstrandet har tagit slut. I stadsbostäder finns varken vedeldning eller gasspisar, det är bara i sommarstugan det finns möjligheter. Vi besöker alltid fiskmarknaden, men det är mest kryddfisk vi köper. Sillen finns ju året om i butiken, färdiga strömmingsfiléer också.
Visst fiskas det fortfarande mycket strömming, så mycket att man måste införa begränsningar. Men det är både synd och skam att det mesta går till mink- och rävfarmer och inte konsumeras av oss stadsbor. Visst bör djuren få mat, men det måste vi också. Stekt strömming är en läckerhet som är lätt att tillaga.
Och finns det ett bättre tilltugg än en bit sill till en snaps så var snäll och berätta!