Vårt dilemma i ett nötskal
Det finlandssvenska grälet om hur servicen för personer med intellektuell funktionsnedsättning ska skötas i framtiden beror delvis på missförstånd. Men det visar ändå hur utsatta minoriteter, och minoriteter i minoriteter är.
Många organisationer och företag som arbetar med vård på olika nivåer i Svenskfinland är upprörda över samkommunen Kårkullas förslag om hur servicen för finlandssvenskar med olika funktionsnedsättningar ska ordnas i framtiden. Kårkulla vill att alla med någon form av funktionsnedsättning i Svenskfinland ska samlas under samma tak och att ett landskap efter vårdreformen ska ansvara för servicen på svenska.
Kårkulla samkommun, som i dag erbjuder olika former av service till finlandssvenskar med intellektuell funktionsnedsättning, kommer att upphöra precis som andra motsvarande samkommuner.
Inom Kårkulla förstår man inte alls kritiken, för syftet är att rädda servicen på svenska i fortsättningen. Kritikerna uppfattar Kårkullas förslag som ett försök att monopolisera verksamheten, inte bara för dem med intellektuell funktionsnedsättning utan för alla. Kårkulla slår ifrån sig och säger att man vill undvika den förfinskning av servicen som en splittring annars skapar och samla svenskspråkiga aktörer med specialkunskap.
Konflikten ramlar i famnen på Svenska folkpartiet, vars ordförande Anna-Maja Henriksson vill få slut på grälet och påpekar att finlandssvenskar borde dra åt samma håll om man vill nå resultat.
Nu har omsorgsminister Annika Saarikko (C) som i torsdags träffade de svensk- och tvåspråkiga riksdagsledamöterna fått väldigt olika budskap från olika håll. Om ingen samsyn kan nås måste ministern, och därefter riksdagen, försöka komma fram till vilka lösningar som är de bästa.
Det här är en ganska typisk situation. Vi finlandssvenskar är så få att vi har svårt att få vår röst hörd, särskilt med den regeringskonstellation vi nu har. Därför finns det en strävan att tala med en röst, inte många. Då har man en större chans att nå fram, och kan påverka.
Problemet är att man kräver en samsyn och skyfflar övriga åsikter och kritik under mattan. Där ligger de sedan och i värsta fall bara växer irritationen och konflikterna.
Så verkar det ha gått också nu. Det finns ett missnöje med Kårkulla samkommuns verksamhet och det har olika orsaker. En del kommuner är missnöjda över avgifterna, som hela tiden stiger. I huvudstadsregionen finns ett missnöje över verksamhetsformerna, som säkert delvis beror på att det är svårt att hitta kompetent personal som erbjuder kontinuitet.
Dessutom finns ett missnöje över att Kårkulla inte under de senaste decennierna tycks ha hängt med i utvecklingen av funktionshinderspolitiken och -ideologin. Tidigare fanns Kårkulla i framkanten när det gällde att komma från institutionsvård och likriktning och se personer med funktionsnedsättning som människor med samma värde och samma rättigheter som alla andra. Nu upplever en del att Kårkulla ser mer på strukturer, organisationens överlevnad och byggnader än till människorna och deras olika behov.
Oron för den svenska servicen för personer med olika slags funktionsnedsättning är fullständigt berättigad. Men åsikten att funktionsnedsatta finlandssvenskar ska ha samma rätt till valfrihet som alla andra är definitivt också berättigad. Samkommunen Kårkulla hävdar att valfriheten inte begränsas i deras förslag men farhågan är att valfriheten i praktiken ändå skulle begränsas.
Problemet är att särlösningar per definition är svåra att anpassa till den valfrihetsideologi som nu breder ut sig, och som på många sätt är modern. Men det är också ett problem att valfrihet förutsätter tillräckligt många servicebrukare och förmåga att välja.
Men en sak är klar: rätten till service på svenska måste vara entydig i lagen, också för valfrihetstjänster. De aktörer som nu är i luven på varandra kan förhoppningsvis tala ihop sig för de har ett gemensamt ansvar för att erbjuda vård på svenska.