Självklar, men sent ställd fråga

POLITIK I sin Analys (HBL 13.6) om Donald Trumps toppmöte med den nordkoreanska diktatorn Kim Jong-Un i Singapore frågar sig Juri von Bonsdorff ”hur det egentligen var möjligt att en diktator som gladeligen utsatt sitt folk för svält och avrättat sina släktingar, nu frotterade sig i omvärldens blickfång som likvärdig statsman och förhandlingspart med USA:s president”.

von Bonsdorffs fråga må vara retorisk, men det är ändå något uppseendeväckande att han ställer den först nu, då Trumps bokstavligen första utländska statsbesök för över ett år sen bar i väg till Saudiarabien där han togs emot inte som ”likvärdig förhandlingspart” utan som en kär och hyllad gäst.

Som vissa kanske känner till har just Saudiarabiens kungliga härskare under den senaste tiden ägnat sig åt att inte bara spärra in och tortera sina släktingar i en blodig maktkamp utan också med sin militära ockupation orsakat en svält- och kolerakatastrof i grannlandet Jemen. Den enda betydande skillnaden mellan Nordkoreas och Saudiarabiens sätt att förhålla sig till dissidenter som utmanar makten är att de för- ra föredrar gulag och arkebusering medan de senare gillar piska och kroksabel.

Man kan fråga sig hur många som sett Trump och den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman tillsammans som verkligen förvånas över den amerikanske presidentens goda personkemi med brutala auktoritära småprinsar.

USA har en förkärlek för att i sin utrikespolitik använda en extremt luddig distinktion mellan ”diktatur” och ”demokrati” för att gynna och prisa länder som samarbetar och isolera motståndare. Denna taktik är äldre än Trump och har gynnat krigsförbrytare och massmördare som Indonesiens Haji Mohammed Suharto, Chiles Augusto Pinochet och Iraks Saddam Hussein för att bara nämna några.

För en kritisk läsare i dagens värld ter sig denna dub- belmoral som en kvarleva från kalla kriget, lika anakronistisk som finlandisering eller Sovjetunionens klumpiga what aboutism. I en värld som sett hur USA fungerar i praktiken är det få som på allvar längre undrar över svaret på frågan som von Bonsdorff ställer i början av sin kolumn.

OTTO EKMAN

Helsingfors