Emma Aarnio lär sig svensk handboll
En frisk Emma Aarnio ser fram emot att kämpa för en större roll inför nästa säsong. Klubbytet ska ge ett lyft i karriären och 18-åringen ser fram emot sin fjärde säsong i handbollslandet Sverige.
Emma Aarnio gjorde landslagsdebut då Finland förlorade två matcher mot Polens B-landslag förra veckan. Den 18-åriga spelaren är Finlands för tillfället kanske största handbollslöfte och den före detta KyIF-spelaren har, trots sin unga ålder, redan tre år bakom sig på handbollens villkor i Sverige.
– Tiden i Sverige har varit väldigt bra och jag har inte ångrat en sekund av den, säger Aarnio.
Då hon lämnade familj, vänner och bekanta bakom sig som 15-åring och kastades in i en ny värld var det inte bara i handbollen det skedde stora förändringar. Hon tvingades dessutom växa upp snabbare än hon gjort om hon stannat i Finland.
– Jag hade nog inte flyttat hemifrån om jag stannat i Finland och jag hade knappast tvättat kläder själv om jag stannat här. Jag måste tänka på större helheter än tidigare. Förr kunde jag bara koncentrera mig på handbollen men nu måste jag tänka mera på maten. Vad ska jag äta för att orka? Hur mycket ska jag sova?
– Det finns ingen som kommer och säger när jag ska gå och lägga mig utan jag måste förstå själv att få tillräckligt med sömn.
Att ta större ansvar för sig själv och sin vardag har också hjälpt henne i handbollen i Sverige.
Då Aarnio flyttade från Finland som 15-åring visste hon att hon stod inför en stor utmaning. Handbollen är på en helt annan nivå i Sverige och då man spelat hela livet i Finland är det ett rätt stort steg att ta. Men efter tre år i den tuffare handbollsvardagen känner sig Aarnio både hemma och bekväm i Sverige.
– Jag hade ju nog förstått att allt skulle vara annorlunda men jag visste ju inte vad som skulle vara annorlunda, säger hon.
– Då jag kom hit märkte jag att jag var lite efter fysiskt. De svenska spelarna hade börjat med fysträningen tidigare och då märkte jag att jag måste jobba hårt för att komma i kapp. Det är också just den fysiska delen och mitt spel i försvaret som jag känner att utvecklats mest under mina år i Sverige.
En annan av de stora skillna- derna mellan finländsk och svensk handboll är enligt Aarnio att kravnivån är högre i Sverige och att spelarna måste förstå sig på handbollen betydligt mer än hemma i Finland.
– Man bryr sig inte lika mycket om körningar i Sverige. Man talar om att det är en start. Det är något som händer i början och sedan ska man reagera på vad som händer på planen, säger hon.
Då man ofta i Finland på förhand bestämt hur spelarna rör sig, var passningarna sker och vem som tar skottet i slutet av anfallet ska spelarna i Sverige bättre kunna reagera på vad motståndarna gör, hur situationen utvecklas och vad som är bästa alternativet. Det kräver att spelarna ska kunna läsa spelet, förstå vad olika snabba alternativa beslut leder till och vara redo att reagera blixtsnabbt då situationen förändras.
– Det tog en stund att vänja sig vid det och lära sig den nya tankegången. Handbollstänket blir rätt annorlunda på det sättet, säger Aarnio.
– Spelet har ett mycket högre tempo vilket betyder att man har mindre tid i varje situation. Man måste välja rätt varje gång. Om man gör något misstag i högt tempo straffas man direkt. Det finns helt enkelt inte tid att rätta till misstagen i Sverige.
Skada och klubbyte
Men tiden i Sverige har inte enbart varit en positiv utveckling på och utanför planen. Aarnio har också tvingats hantera idrottarlivets svåra sida.
Hon missade en stor del av den nyligen avslutade säsongen på grund av en envis axelskada. Hennes axel hoppade ur led med jämna mellanrum och till slut fanns inga andra alternativ än ett ingrepp. Hon opererades i maj i fjol och var tillbaka i januari.
– Den mentala delen av skadan och återhämtningen var det klart tuffaste i processen. Det gick bra under sommaren då vi inte hade några matcher eller lagträning men direkt då träningarna och matcherna körde i gång blev det jobbigare då jag måste sitta på läktaren i stället för att få spela.
– Till all tur gick operationen och återhämtningen bra och det blev inga bakslag.
Ändå var det rätt nervöst för Aarnio då hon gjorde comeback i vintras. På träningarna kunde hon säga åt lagkamraterna att inte försvara för fullt mot den opererade axeln.
– Vid de första kontakterna i matcherna blev jag lite rädd och funderade om axeln ska klara smällarna. Men det gick hur bra som helst. Det var en otrolig lättnad att märka att axeln håller och att den inte hoppar ur led.
– Det var också väldigt skönt att kunna leva utan den konstanta smärtan jag led av innan operationen.
Efter att ha återhämtat sig från skadan valde Aarnio att ta ett nytt steg i karriären då hon inför nästa säsong byter Skuru mot VästeråsIrsta. Orsaken är enkel: Hon vill ha ett större ansvar och en större roll och fortsätta utvecklas som spelare.
– På sikt vill jag ha en ledande roll i laget. Nu i början vill jag kunna få och ta ansvar som skytt och visa att jag kan spela på den här nivån, säger Aarnio.
En ledande roll i det svenska klubblaget betyder förstås också att hon kommer att vara en av de bärande spelarna i det finländska landslaget i framtiden. Hennes tre mål i den andra matchen mot Polen visar vilken potential det finns.
❞ Då jag kom hit märkte jag att jag var lite efter fysiskt. De svenska spelarna hade börjat med fysträningen tidigare och då märkte jag att jag måste jobba hårt för att komma i kapp.