Sibiriska lärdomar
En utförlig genomgång av den omfattande ryska lägerlitteraturen, en presentation av en poststalinistisk samtidsskildrare och några glimtar ur de finska mästermodernisternas liv ingår i Martti Anhavas nya essäsamling Siperia opettaa.
PROSA
Martti Anhava
Siperia opettaa Otava 2018
Lägerlitteratur från Sibirien, det är kanske inte vad man helst vill läsa före sänggåendet. Ändå har det ryska fånglägersystemet varit en angelägenhet och ett diffust hot för finländarna i tvåhundra år, först som helt konkret förvisningsort för brottslingar och politiskt oppositionella, senare som en metonym för det välde som med jämna mellanrum hotat vår självständighet. Det har skapat uttrycket ”Sibirien lär”, på finska Siperia opettaa, vilket är titeln på Martti Anhavas senaste essäsamling – kanske något i stil med ”bränt barn …”
Anhava är en framstående översättare från ryska, och bokens mest vägande del är ägnad rysk litteratur. Först en svit av texter om just lägerskildringar från Dostojevskijs Döda huset till Varlam Sjalamovs (1907–1982) berättelser, sedan en lång genomgång av Jurij Trifonovs författarskap.
Anhavas essästil är saklig snarare än målande, inriktad på att meddela fakta och presentera verk och författare. Författaren skymtar bakom sin text, ofta i form av lakoniskt ironiska anmärkningar men hans avsikt är aldrig att med språklig ekvilibrism suggerera läsarna. Ämnet får tala för sig själv, och gör det också, på ett gruvligt sätt. Anhava gör som före-läsare den som vill ha en orientering i det hemska ämnet lägerlitteraturen en stor tjänst.
Plats och sinnestillstånd
”Sibirien är en trakt som inte är en plats. Sibirien har inga gränser. Sibirien är en metafor och ett sinnestillstånd.”, skriver Anhava (min. översättning). Sibirien kallades utkanten av Vasastan i Stockholm förr, och liknande användningar av begreppet förekommer världen över. Men för dem som skickades dit var det en mycket konkret erfarenhet. Den ryska erövringen av Sibirien började vid 1500-talets slut men problemet var bristen på folk. Klimatet och de långa avstånden gjorde att få frivilligt flyttade dit. Återstod alltså att tvångsbefolka området vilket den politiska utvecklingen i landet kom att ge oändliga möjligheter till. Brottslingarna var bara en del av dem som förvisades dit. Många var oliktänkande av olika slag – för att nu inte tala om dem som kidnappades och skickades iväg bara för att fylla kvoterna. Det började med religionsstridigheterna på 1600-talet som skulle stärka kyrkans auktoritet. Sedan följde alla de som motsatte sig tsardömets auktoritära envälde, och så kom de kommunistiska utrensningarna som kulminerade på 1930-talet. I Anhavas snabbspolning framstår det med obarmhärtig tydlighet att Ryssland på viktiga punkter alltid varit ungefär likadant, oberoende av vad makthavarna kallat sig.
En av dessa punkter är den likgiltighet som tar sig uttryck i slarv, fusk, brist på sunt förnuft. Mängder av människor dör av hunger, köld, skador och sjukdomar trots att det skulle ha varit mer rationellt att utnyttja deras arbetsförmåga. Men just rationaliteten lyser med sin frånvaro i dessa rapporter där det ofta är slumpen som avgör vem som överlever. Stor litteratur kunde det ändå bli av lidandet, med början i Dostojevskijs Döda huset där författaren för första gången berättar om hur han kom i beröring med det ryska folket. Ur litterär synvinkel speciellt intressanta är Anhavas analyser av hur motiven i Anton Tjechovs rapport Sachalin och Alexander Solsjenitsyns berättelse En dag i Ivan Denisovitjs liv sprider sig i deras respektive författarskap. Den senare är för övrigt ett exempel på att de hårda erfarenheterna inte nödvändigtvis var moraliskt förädlande: han slutade sina dagar som ryskchauvinistisk antisemit.
Mästermodernisterna
Den mångsidiga prosaisten Jurij Trifonov (död 1981) är väl idag rätt bort-
glömd utanför slavisternas krets men hans viktigaste verk kom på svenska på 1970-talet och Anhava – som översatt honom till finska – ger en intresseväckande introduktion till dem. Trifonov hörde till dem som balanserade på gränsen till det tillåtna under den poststaliniska tiden utan att ansluta sig till dissidenterna. Bägge hans föräldrar var bolsjevikiska veteraner som drabbades av Stalins förföljelser. Berättelsen Huset vid kajen (1976) skildrar tiden för ut- rensningarna och var ett av mycket få verk av det slaget som fick komma ut i Sovjetunionen.
De två övriga avdelningarna i Siperia opettaa är inte fullt så intressanta. En består av filmartiklar från tidskriften Fimihullu men de lider av ett rätt omåttligt intrigrefererande, en annan av korta texter om den den finska mästermodernisten Paavo Haavikko. De handlar om fotnoter i Haavikkos verk och man måste vara rätt insatt i ämnet för att till fullo uppskatta dem. Men där skymtar också Haavikkos vän, poeten, översättaren och den mäktige grå eminensen i finskt kulturliv, Tuomas Anhava. Och, nu som förr, får Martti Anhavas text när han nämner sin egensinnige far en ton av ironisk ömhet som skiljer ut den från omgivningen och är trevlig att möta.