Sällan hörd Neuwirth i Ingå
KLASSISKT
Musik vid havet-festivalen Kontraster. Kirill Kozlovski, piano. Isaac Rodriguez, klarinett. Nonna Knuuttila och Maija Linkola, violin. Carl Lee, viola. Tomas Nuñez-Garcés, cello. Ingå kyrka 14.6
Konserten lyfte fram musik av den österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth (f. 1968). Neuwirths musik har hittills spelats sällan i Finland – delvis kanske för att många av hennes kända verk är dyra produktioner av musikteater. Ingås festival spelade nu två små verk av Neuwirths kammarmusik.
Trurl-Tichy-Tinkle (2016) var ett knyckigt och grällt verk för solopiano. Pianisten Kirill Kozlovski bankade och klinkade på pianot med desperation, aggression och ironi. Emellanåt hördes fundersamma ackord och en simpel ton som tickade enformigt i olika register. Mot slutet ökade hastigheten i en sorts grotesk humor som fick mig att tänka på Ligetis teatrala musik. Kozlovski imponerade med olika kraftfulla, sträva och kakofoniska nyanser ur pianot.
Neuwirths korta stråkkvartett settori (1999) lät lugn och stilla i jämförelse med pianostycket. Efter ett inledande ryck stannade musiken i ett landskap av tyst glidande ljud, försiktiga knackningar och sköra toner. Mot slutet hördes ett enstaka moln av snabbt sudd för hela stråkkvartetten. Överlag ljöd kvartetten tyst i en dunkel stämning. Settori hör egentligen ihop med en tidigare stråkkvartett av Neuwirth, Akroate Hadal, som inte spelades i Ingå.
De två korta verken gav en glimt av Neuwirths kompositionsstil: tvära klipp, ironiska utsvävningar, vriden humor och starka stämningar av förtvivlan eller motstånd. Man kan ana att dessa drag upplevs ännu starkare i Neuwirths operor, musikteater eller verk med video.
Lömska harmonier i Bartóks Kontraster
Béla Bartóks Kontraster, för klarinett, violin och piano, passade väl in på programmet tillsammans med Neuwirths abrupta musik. Bartóks trio i tre satser är en klurig och underhållande show med snabba toner och många finurliga tricks för de olika instrumenten. Plötsliga överraskningar, lömska harmonier (är det dur eller moll?) och underligt aviga klanger var underhållande och spännande att lyssna till. Trion med Nonna Knuuttila, Isaac Rodriguez och Kozlovski spelade det svåra verket berömligt. Eventuellt kunde ett ännu mera virtuost ledigt grepp få fram humorn i verket tydligare.
Sista numret på konserten, Brahms sonat för klarinett och piano i Ess-dur op. 120 nr. 2, var en välkommen kontrast av melodiös musik. Klarinettisten Rodriguez spelade tjusigt med mjuk klang och elastisk frasering. Kozlovskis pianospel ljöd däremot mer bestämt, mer högtidligt och med större tematisk klarhet. Mest förenad lät duon i tredje satsens vackra snabbt glimrande ackord.
Allt som allt hade öppningskonserten i Ingå ett koncist program med intressanta verk, inte minst vad gäller Neuwirths sällan hörda musik. Den aningen korta längden på konserten kändes slutligen som en ganska lämplig dos. Det var lätt ta in musiken i den fridfulla kyrkoakustiken.