Ett bussäventyr

Enligt tidtabellen avgår bussen till Crescent City varje morgon klockan 10. Utgångspunkt är Transit Center i Arcata, där jag i slutet av april låg över två nätter på hotell. Arcata är en trevlig stad med Kaliforniens nordligaste universitet, inbäddat i vidunderliga redwoodträd. I närheten finns en hel skog med världens högsta varelser, som jag dagen innan strövat igenom. Nu väntade jag på bussen. Klockan slog tio men ingen buss syntes till.

Sju över dök den upp i alla fall, en silvergrå buss, med ett nosparti som förde tanken till fyrtiotalets modeller hos oss. Men bussen var bara ett par år gammal, försäkrade föraren, en Frontliner av gediget slag. Föraren var för sin del en liten tant i sextiofemårsåldern. Baktill på bussen fanns en dörr för bagage. Den lyckades jag rycka upp. Jag slängde in mina gamla cykelväskor, slog igen dörren med en smäll och klev in.

Andra passagerare syntes inte till, så Ruth startade motorn och satte i gång. Namnet fick jag veta senare. Nu fick jag en sträng order att spänna fast säkerhetsbältet. Sen bar det av med fart. Ruth hanterade sitt fordon som en rallyförare. Snart var vi ute på 101:an, landskapet blixtrade förbi, mest skog, ibland ett lavgrått hus, däremellan vatten, de vidsträckta lagunerna mellan Trinidad och Orick. En timme gick utan att någon klev på.

Nu fick jag en sträng order att spänna fast säkerhetsbältet. Sen bar det av med fart. Ruth hanterade sitt fordon som en rallyförare.

Men en bit in på andra timmen blev det stopp. I Klamath PemMey, ett slingrigt sidospår, steg ett följe på. Ett brokigt följe. Ett ungt par med baby, modern såg inte en dag äldre ut än fjorton. Ett halvdussin kvinnor och män, mer eller mindre härjade av tidens stormar. En efter en tog de sig in, men för den sista kvinnan blev det stopp. Du kommer inte med! Nå nå, ja har min kon-sti-tu-tio-nella rätt! Såsom du bar dig åt senast. Ja va kissnöödi, du kan int göra så här. Kliv av! Ruth, ja kallar på polis!

Minuterna gick. Slutligen ringde Ruth sin chef och konflikten löstes. En herre hjälpte en annan dam med 30 cent till biljetten. Så bar det av, under en hetsig ordväxling mellan Ruth och en tredje dam, förargad över det nya påfundet att inte stanna i varje kurva där någon stod och vinkade. Jag jobbar för min chef och gör som han säger. Helt fel, du jobbar för oss! Så höll de på, tills en tredje dam började skrika i högan sky: STANNA FÖR FAAN! JAG KAN INTE HÅLLA MIG LÄNGRE!

Men bussen stannade inte. 12.57, en god halvtimme före tidtabellen, var vi framme i Crescent City.