Pseudoarbete – myt eller verklighet?
Vi har fastnat i industrisamhällets synsätt där det är arbetstimmarna som räknas i stället för utförda prestationer och det är tabu att säga något annat än att man har det stressigt på jobbet, konstaterar författarna Dennis Nørmark och Ander Fogh Jensen.
Pseudoarbejde – hvordan vi fik travlt med at lave ingenting Dennis Nørmark, Anders Fogh Jensen: Gyldendal, 2018, 296 s.
15 timmar. För hundra år sedan beräknade man att framtidens arbetsvecka inte skulle behöva bli längre än så. I dag när vi är inne i den fjärde industriella revolutionen jobbar de flesta mer än dubbelt så många timmar. Men är det verkligt arbete som utförs? Frågan ställs i en dansk bok som fokuserar på pseudoarbete.
Första mötet sker i en tevestudio. De båda debattörerna ska inför kameran i Danmarks radios direktsändning diskutera den svenske sociologen Roland Paulsens undersök- ning som visar att personer i kunskapsintensiva verksamheter till stora delar utför så kallat ”tomt arbete”.
Debattörerna är två danska män med skilda politiska hemvister: Dennis Nørmark, liberal antropolog och Anders Fogh Jensen, filosof på vänsterkanten. Året är 2013.
Först tre och ett halvt år senare återupptar de kontakten. I en mejlkonversation erkänner Nørmark för Fogh Jensen att han själv som konsult har ägnat sig åt nonsensarbete. Fogh Jensen å sin sida har blivit ännu mer övertygad om att det är något som inte stämmer på arbetsmarknaden.
Samtalet fortsätter och resulterar så småningom i deras första gemensamma bok: Pseudoarbejde – hvordan vi ik travlt med at lave ingenting, som kan översättas med ”Pseudoarbete – hur vi fick det snärjigt med att göra ingenting”, där den övergripande frågan är: Varför arbetar vi så mycket?
Roadtrip i arbetslivet
Nørmark och Fogh Jensen bjuder läsaren på en roadtrip i debattbokens form, en resa in i det moder- na arbetslivets skuggsida, som de skriver. Under vägen söker de svar på frågor som rör de yrkesverksamma. Vad gör de på arbetet? Vad får de ut av det som de gör? Vad får de inte ut av det som de gör? Vad lägger de tid på? Hur har deras arbete förändrats?
Författarna vill också borra djupare i det som de kallar en paradox – för samtidigt som både de själva och andra lägger tid på onödiga arbetsuppgifter får jobbet större betydelse och inkräktar alltmer på privatlivet.
Boken har en prolog och en epilog. Däremellan finns tre delar. I den första delen bjuds läsaren på en historisk exposé av arbetstiden från stenåldern fram till i dag med såväl filosofiska som samhällshistoriska perspektiv. En mycket läsvärd och intresseväckande sammanfattning.
Här i denna del förklarar också författarna vad de menar med pseudoarbete: ”Det fångar såväl det kommenderade arbetet, det betalda arbetet, det arbete som organisationen kräver, som det som liknar arbete utan att vara det.
Det arbete som du är upptagen med att utföra utan att du egentligen tycker att du gör något och det arbete som du misstänker kan vara meningslöst” [skribentens översättning].
Eller helt konkret: ”Pseudoarbete är det arbete som uppstår när det inte finns något egentligt arbete att utföra. För att fylla arbetstiden skapas många onödiga projekt, strategier, möten, etcetera som i sin tur alstrar pseudoarbete för fler personer ” [skribentens översättning], som de också skriver.
Enligt författarna är pseudoarbete vanligast på större HR- och kommunikationsavdelningar, bland konsulter och mellanchefer – såväl inom privata som offentliga sektorn.
I denna del finns även många citat från diverse undersökningar som rör arbete. Ett exempel är att skandinaviska webbutiker har flest antal besök på måndagar mellan klockan 8 och 16. Ett annat att 70 procent av trafiken på porrsajter sker mellan 9 och 17 på vardagar.
Parkinsons lag
I bokens andra del går författarna till källorna och intervjuar personer som upplevt meningslöshet och absurditeter i sina arbetsliv. Läsaren får också bekanta sig med Parkinsons lag, som i skämtsam form kritiserar den byråkrati som gäller ökningen av antalet anställda i offentlig administration. Den förblir i stort sett densamma oavsett om arbetsvolymen ökar, minskar eller till och med försvinner. Drivkrafterna bakom är dels att varje tjänsteman strävar efter att få fler underordnade, dels att tjänstemän skaffar arbete åt varandra.
I bokens sista del resonerar förfat- tarna kring vad som krävs för att få till en förändring och vad individ, organisation och samhälle kan göra för att åstadkomma den. Hur meningslöst arbete kan bli meningsfullt.
Revolution på revolution
Boken är på en och samma gång tankeväckande och provocerande – även utanför Danmarks gränser. Med rätta finns det fog för att ifrågasätta varför de effektiviseringar som först ångmaskinen, därefter elektriciteten följd av elektroniken och nu artificiell intelligens, digitalisering och robotteknik inte medfört kortare arbetsvecka. Och varför arbetstidsförkortning inte finns på fler agendor.
Två förklaringar som författarna ger är att det råder systemfel – vi har fastnat i industrisamhällets synsätt där det är arbetstimmarna som räknas i stället för utförda prestationer – och att det är tabu att säga något annat än att man har det stresssigt på jobbet, även om det kan vara svårt att förklara både för sig själv och för andra vad man egentligen arbetar med.
Boken är trots sitt stora omfång, nästan 300 sidor, och trots en del upprepningar, läsvärd för alla intresserade av arbete och arbetstid – i går, i dag och i morgon.