Välformulerad Mahler à la Vänskä
ORKESTERMUSIK
Gustav Mahler: Symfoni nr 6.
Minnesota Orchestra under Osmo Vänskä. (BIS)
Enligt många är sexan Mahlers bästa symfoni och visst har de en poäng. Bågen från den suggestivt marschartade första satsen med sin kontrasterande lyriska melodik via mellansatserna, ett kusligt rustikt scherzo och ett överjordiskt ljuvt andante till finalen, ett slags symfoni i sig med sina enorma dramatiska spänningar de väsensskilda elementen emellan, är onekligen hisnande.
Undertiteln ”den tragiska”, som man ibland stöter på, är inte Mahlers och finns inte i partituret, men han motsatte sig inte heller att den trycktes i programmet till hans sista framförande av symfonin i Wien 1907. Likaväl kunde symfonin dock ha kallats ”den heroiska”. Först efter en lika händelserik som intensiv kamp och många löftesrika stunder på vägen får det gruvliga ödet – liksom i en annan sexa, Tjajkovskijs – det sista ordet.
I Mahler om någonstans är det detaljerna som gör helheten. Partituren är fyllda av anvisningar på detaljplanet och dem gör varje vettig dirigent klokt i att följa till punkt och pricka. Tempona kan man sedan ta sig större friheter med – det skiljer nästan 20 minuter mellan den snabbaste och den långsammaste inspelningen av sexan och det finns insiktsfulla läsningar i bägge ändarna – såframt valen är följdriktiga och dramaturgiskt motiverade.
Ärligt och genomtänkt
Osmo Vänskä, som följer upp sin kritikerrosade BIS-inspelning av Mahlers femma med en minst lika fin version av sexan, landar en god bit in i det långsamma lägret. Man får ändå aldrig, även om inledningstempot kan kännas onödigt släpigt, känslan av självsvåldigt effektsökande. Vänskä har en klar plan för sin symfoniska strategi och allt strävar fram emot finalens klimaxar: det förödande andra hammarslaget och den sista förtvivlade a-molleruptionen.
Det har i ett sekel grälats om ordningsföljden på innersatserna. I det första partituret är scherzot placerat som andra sats och andantet innan finalen, men Mahler ändrade sig innan uruppförandet och svängde på steken. Ungefär tre fjärdedelar av de skivinspelande dirigenterna har stannat för den ursprungliga ordningsföljden, men bägge versionerna har sina poänger och Vänskä rider på tidens trend när han väljer att placera långsamma satsen efter den första.
Själv föredrar jag scherzot som andra sats, men det är ändå ingen som helst stötesten beträffande en inspelning som i övrigt känns ärlig, genomtänkt och genuint musikalisk. Minnesota Orchestra har under Vänskäs egid sakta men säkert närmat sig den absoluta amerikanska toppen och jag väntar med spänning på Vänskäs syn på min favorit bland Mahlers symfonier; den enigmatiska sjuan.