Rysk eufori, nordisk vilja och döda fiskar
Ryssland menar allvar. Det har landet för det mesta gjort. På världsscenen och inom idrotten. VM är ett ypperligt bevis för det senare.
Att jag tvivlade på Ryssland är en bagatell jämfört med att cirka 70 procent av den ryska befolkningen trodde att ryssarna skulle ha spelat färdigt efter tre matcher.
Efter 180 minuter är det bara att krypa till korset och erkänna att Ryssland spelar både bra och effektiv fotboll, åtta mål är mer än ett var tjugonde minut.
Saudiarabien var inget test alls. Däremot skulle Egypten bli något helt annat att bita i för värdnationen. Inledningsvis höll egyptierna jämna steg men efter ett onödigt självmål växte ryssarna några decimeter samtidigt som till och med axelsjuke Mo Salah sjönk ihop något. Sen kan ju vilket lag som helst knäckas av att en murbräcka vid namn Artem Dzuyba plötsligt gör ett mål självaste Messi vore avundsjuk över. Allt går liksom Rysslands väg och Dzuyba är grym.
Den ryska landslagstränaren Stanislav Tjertjesov var en av de mest ifrågasatta personerna i det väldiga ryska riket inför VM. En vecka in på turneringen är han plötsligt så populär att pizzeriorna försöker baka pizzor som avbildar honom.
Tjertjesov, som utseendemässigt när som helst skulle kunna vara någon skurkaktig diktator i Fantomen, är så populär att han på nolltid blivit någon allt fler ryssar vill klä ut sig till. På kort tid har han blivit den mest populäre ryssen i riket. I tuff konkurrens med Ivan Drago, ursäkta Artem Dzuyba eller Dziubinho som hans smeknamn med mer än fyra gram ironi i sig lyder, och några till. Eller de slåss om andra platsen för ingen klår ju landsfadern Vladimir Putin som trots de ryska framgångarna knappast drömmer om att klä ut sig till Tjertjesov. Han står över sådant.
Gullighetstiteln kan Tjertjesov inte heller göra anspråk på. Den är i all evighet vikt för hunden Lajka.
Däremot kan den forne stormålvakten Tjertjesov alla gånger räkna med att få torg och gator uppkallade efter sig i hemstaden Alagir i Nordossetien om det fortsätter så här. Har aldrig varit i Alagir men en snabb koll gör gällande att det är en industristad med 20 000 invånare. Övriga berömda personer från staden i fråga är bland andra pensionerade ryska sumobrottaren Wakanoho Toshinori. Hans matchvikt låg på drygt 150 kilo, där ligger till och med den väldige Dzuyba i lä.
Tjertjesov och det ryska laget har fått nationen och publiken bakom sig. Framgång föder framgång och tränaren visade fingertoppskänsla då han valde att peta Igor Denisov från truppen. En skicklig mittfältare som gått flera strider med Tjertjesov under årens lopp än det finns hemlösa i Moskva.
Med tanke på stämningen är det skoj att Ryssland går bra. Hur långt det sedan bär i slutspel återstår att se. Väldigt mycket beror på hur lagen i grupp B placerar sig. Spelmässigt finns ändå vissa begränsningar, ett faktum som under den senaste veckan begravts under några ton eufori.
Rysk fest på gång alltså. Kan bli en nordisk sådan också. Tre nordiska lag har aldrig spelat i samma VM-turnering. Nu finns till och med chansen att samtliga tre avancerar från gruppspelet. En betydligt större bragd i så fall än det ryska ”undret”.
Blir en logistisk kamp att passa in midsommarfirandet (bläddra vidare i tidningen för några praktiska råd) med kung fotboll. Men det ska väl gå med lite god vilja. Vilja är något såväl Danmark, Island som Sverige visat så här långt.
”Rysk fest på gång alltså. Kan bli en nordisk sådan också. Tre nordiska lag har aldrig spelat i samma VM-turnering.”
Skojig första VM-vecka. Med skrällar och generellt sett ett positivt spel. Utvecklingen har ju varit att fotboll blir mer en sport där man i högre grad försöker göra mål än att hindra motståndaren från att göra mål och trenden håller i sig också i VM.
Kommer att hålla på de nordiska länderna och Senegal VM ut. De sistnämnda imponerade stort mot Polen och tränaren Aliou Cissé, själv med som spelare då det senast begav sig 2002, är redan nu VM:s coolaste tränare. Tjertjesov får ursäkta.
En sak är ändå bekymrande i VM. Det gäller en obehaglig trend som växer sig allt starkare trots vissa sporadiska försök från Uefas och Fifas sida att rensa ogräset.
Det handlar givetvis om filmningar, en svulst som bara tycks växa sig större och större.
Situationerna där en spelare får ett lillfinger i skulderbladet och faller handlöst som ett poppelträd i monsunstormen är alltför vanliga. Eller situationer där spelare som gjort sig skyldiga till våldsamma eller farliga tacklingar försöker dölja sina onda avsikter genom att leka död lax på gräsmattan. Stjärnor som faller som om de fått en neutronbomb i planeten då de i verkligheten fått en tiondels axel i bakhuvudet och i nästa sekund ligger och vrider sig som om de drabbats av en akut hjärnskada får mig att må illa.
I matchen mellan Ryssland verkade alldeles utmärkte Denis Tjerysjev drabbas av en kramp svårare än president Trumps mindervärdeskomplex. Men då han insåg att Ryssland gick till ett farligt anfall var han uppe snabbare än du hinner säga hej. Usch.
Straffskalan borde ändras och kanske att användningsområdet för VAR-systemet borde utvidgas lite för att få bukt med problemet. Hellre ett par extra avbrott i matchen än dessa döda fiskar i tid och otid. Måste ju gå att ändra straffskalan så att filmare bestraffas hårdare.
Eller så kunde storstjärnor som Neymar och Cristiano Ronaldo gå i bräschen för en sundare utveckling. Om de största stjärnorna slutar filma gör snart de mindre stjärnorna, ungdomarna och knattarna det också. För detta är ett jävelskap som når alla skikt inom fotbollen.