Sprittande fars värmer i åskstormen
Vid första anblicken ter sig Postbackens luftiga sommarteaterscen inte som den mest solida tillflyktsorten från ett hotfullt åskväder. Men publiken blir raskt lika varm i kläderna som ensemblen och glömmer bort det olycksbådande mullret, förutom då en sce
TEATER
Postbacken: Brandon Thomas Charleys Tant
Regi: Jarmo Grundström Text: Brandon Thomas Översättning: Frans Hedborg Pianist: Kasper Lindberg Kostym: Essi Rämä och Monica Rosendahl Smink: Tina Larsen Producent: Kent Lang På scen: Kim Gustafsson, Jermo Grundström, Melissa Grönqvist, Annika Kellgren, Merete Lindholm, Mia Lybeck, Emilia Melén, Kristo Salminen, Andreas Wadenström, Daniel Österlund Brandon Thomas berömda viktorianska fars, Charleys tant, lätt anpassad till Postbackens historiska miljö känns förvånansvärt fräsch i en jubileumsuppsättning (enligt programbladet fyller föreningsverksamheten här 50 år i år) som gör skäl för sin titel.
Vi befinner oss på herrgården Grannäs under tidigt nittonhundratal och de två unga männen Charley (Andreas Wadenström) och Jack (Kristo Salminen) har problem. De försöker nämligen få tillfället att träffa var sin käresta: Kitty (Merete Lindholm) och Amy (Emilia Melén) som svartsjukt vaktas av sin far respektive förmyndare Ludwig Stålstjärna (Daniel Österlund, som sätter ny energi i en bekant karaktärsarketyp med sitt precis tillräckligt överdrivna fysiska spel). Lösningen kommer i form av en avlägsen släktings (Mia Lybeck) plötsliga besök, men projektet att få denna mystiska brasilianska tant att agera förkläde stöter på oväntade komplikationer. Allt urartar i muntert kaos, övervakat av Annika Kellgrens cyniska husa vars buttra deadpan bär upp många av mina personliga favoritscener.
Originalpjäsen är skriven i det viktorianska England, vilket verkar överraskande för den som inte vet vilken ekivok humor och tabuöverskridande fantasi som den brittiska 1800-talsöverklassen dolde bakom sina uppstyltat propra manér. Skämten haglar både över och under bältet och blir alltmer vågade i takt med att handlingen skruvas till. Uppsättningen blandar också den P.G. Wodehouseaktiga brittiska societetskomedin med en liten östnyländsk touch som går extremt bra hem i bänkraderna och känns sympatisk också för en utböling som mig (Gustafssons ”tango med lokal karaktär” är en vinnare som river av dånande skrattsalvor).
En annan detalj som förtjänar att särskilt nämnas är Essi Rämäs och Monica Rosendahls kostymdesign. Dräkterna är genomtänkta och smakfullt utvalda helheter och skänker i flera fall (särskilt Jarmo Grundströms vagt försupne men charmige jägar- och militärpatriark) en ytterligare komisk dimension åt sina karaktärer utan att för den skull stjäla showen. Att musiken framförs live (smidigt och utan onödiga åthävor av Kasper Lindberg på elpiano) är också alltid ett definitivt plus i denna typ av pjäs.
Skämten haglar både över och under bältet och blir alltmer vågade i takt med att handlingen skruvas till. Uppsättningen blandar också den P.G. Wodehouseaktiga brittiska societetskomedin med en liten östnyländsk touch som går extremt bra hem i bänkraderna och känns sympatisk också för en utböling som mig.