Pastischer och äkta vara
Violinisten Abel Puustinen och pianisten Johannes Piirto bjöd på ett smidigt och glädjefyllt spel under sin konsert i Berghälls kyrka.
KLASSISK MUSIK
Aino Ackté-kammarmusikfestival.
Konsert i Café Sonck 19.6. Abel Puustinen, violin, Johannes Piirto, piano. Schnittke, Beethoven, Chausson.
Nog var det en bra lurig öppning som Abel Puustinen och Johannes Piirto bjöd på vid Aino Ackté-festivalens tisdagskonsert i Berghälls kyrka. Hade man glömt att berätta att man ändrat ordning på styckena och var det alltså den unge Beethovens violinsonat vi hörde? Även om det nog lät mera som Haydn?
Nehej, det var allt frågan om mästerpastischören Alfred Schnittkes (1934-98) Gratulationsrondo och till skillnad från i många av sina övriga, mer intrikata polystilistiska verk låter Schnittke här på riktigt som en sen 1700-talstonsättare. Man får sannerligen vara på alerten för att varsebli de smärre raffinerade anakronismer, som trots allt är inbakade.
Samma gäller i mångt och mycket även Schnittkes Svit i gammal stil som med sina, från olika filmmusikpartitur plockade, fyra danssatser plus fuga klingade på kornet som hämtad från gränstrakten mellan barocken och rokokon. Själv kom jag osökt att tänka på André Grétry pastischerande Couperin och Rameau.
Sprittande gott humör
Beethovens a-mollsonat nr 4 var sedan äkta vara från början till slut. Här kunde man bland annat beundra smidigheten med vilken Beethoven anammar allt det som tidigare gjorts, samtidigt som inget dittills skrivet verk i genren låter likadant.
Smidigt var sannerligen även Puustinens och Piirtos – som hoppade in i stället för Ossi Tanner – spel. Man kunde förutom det, den förmodligen minimala repetitionstiden till trots, sömlösa samspelet beundra det sprittande goda humör pojkarnas musicerande utstrålade.
Detta gick igen även i avslutningsnumret, Ernest Chaussons ursköna Poème i tonsättarens eget arrangemang för violin och piano. Även om jag kom att sakna den skimrande or- kestersatsen var sensitiviteten och passionen i spelet på en nivå som möjligast väl kompenserade för alla tänkbara klangfärgbortfall.
Visst var det i och för sig synd att Schnittkes ursprungligen utannonserade första violinsonat föll bort. Publiken hade då åtminstone fått en dos ”äkta” Schnittke, medan Sibelius populära, Tjajkovskijinspirerade Romans, var en lika fantasilös som smakfullt realiserad encore.