Ond bråd död och Niagara
Kraven på ett av världens mäktigaste naturfenomen är stora när jag närmar mig Niagara Falls. Är de så spektakulära som det sägs, eller kommer besöket efteråt att kännas som ”Hmm, var det allt”?
Allt här i världen är så sönderfotograferat att också den som aldrig lämnat soffan vet exakt hur Taj Mahal, Eiffeltornet, Grand Canyon eller kinesiska muren ser ut. Överraskningseffekten är borta.
När den finländska vetenskapsmannen, Carl von Linnés lärjunge, Pehr Kalm år 1750 hade kommit till Niagara i en kanot skrev han till sin amerikanska kollega Benjamin Franklin att ”håret reser sig på ända, och man kan inte åse det utan att bli ganska rädd”.
Förmiddagstrafiken mellan Toronto och Niagara löper smidigt längs Ontariosjöns strand. Trafikstockningarna och parkeringsproblemen som jag räknat med vid slutmålet lyser med sin frånvaro. Bilen får plats på en bevakad parkering tio minuters väg från besökarcentret mittemot vattenfallen.
Jag betalar cirka 18 euro för att parkera bilen.
Redan vid parkeringen hörs det mäktiga djupa dånet från vattenmassorna och ett vitt moln stiger upp mot en blå himmel ur den djupa floddalen.
Som hundratals andra söker jag mig ivrigt fram till staketet för att på paradplats få se detta naturens underverk. Men jag måste ge mig till tåls för också andra turister köar för att ta en selfie med fallen i bakgrunden.
Vred fast kranen
Man har en känsla av att alla är rädda för att någon när som helst ska vrida fast kranen och så är det slut på det roliga just när man ska ta bilden.
Tanken känns roande absurd tills jag senare på dagen råkar läsa i Niagarafallens historik om hur man 1969 de facto stängde av fallen! På bilderna ser man de nakna skarpa klipphyllorna och stenblocken som rasat ner på dalbottnen.
Det ser lika fult ut som en våt hund vars päls kletar mot kroppen, plötsligt inte alls så imponerande.
Idén var att reparera de skador som den häftiga erosionen åstadkommer, och att därigenom bevara Eriesjön som sakteligen töms på sitt vatten om Niagarafallen får rinna otyglade.
Enligt experterna lösgör vattnet sextio ton salter och stenpartiklar ur berggrunden per minut. Därav den gröna färgen.
Medan Niagara var ”avstängt” kunde man bland annat städa bort mängder av nedrasade stenblock och förstärka fallens övre del för att förhindra ras.
Äntligen är det i alla fall min tur att stå på parkettens första rad, och nu har jag ingen brådska. Jag följer de dånande vattenmassornas rasande fall nerför stupet, ser hur de kraschar mot klipporna och hur vattnet förvandlas till en jättegryta med kokande grönvitt vatten.
Turistbåtarna snurrar som herrelösa barkbåtar nere i kitteln. Passagerarna är klädda i röda eller blå regnställ medan en båt i taget lägger sig nedanom fallet för fem minuter, snurrar runt och försvinner med fart nedströms.
Skepparna måste vara säkra på hand.
Jag försöker utestänga de hundratals turisterna omkring mig samtidigt som jag föreställer mig hur den första finlandssvensken, Pehr Kalm alltså, kan ha tänkt när han stod här för snart trehundra år sedan. Kalm hade suttit på hästryggen i fem dagar och i kanot i några till innan han lyckades ta sig till fallen.
Han hade läst allt han kom över om Niagarafallen. Han hade intervjuat alla som visste något om dem och ändå blev han så begeistrad att han sade sig sakna ord för att beskriva det han äntligen fick se med egna ögon.
Krympande fall
Upptäcktsresande Louis Hennepin blev den första europén att upptäcka Niagarafallen på 1600-talet. Han påstod i sin eufori att fallen var 180 meter höga. Kalm mätte dem med vetenskapsmannens kyliga precision till drygt 40 meter, men ansåg ändå att de var fantastiska. På Kalms tid,
när världen var tystare, kunde man under gynnsamma vindförhållanden höra dånet på upp till 80 kilometers avstånd. I dagens trafikbrus får man antagligen nöja sig med en tiondel av den sträckan.
I dag anses fallhöjden vara 50 meter och som med allt annat har människan gjort sig till herre över också Niagarafallen. Vattnets genomströmning regleras och är som kraftigast under turismens högsäsong, nattetid och under vinterhalvåret stryps den till ungefär hälften.
Nikola Tesla, mannen som kom att ge namn åt elbilarnas flaggskepp, var förövrigt den första att utvinna elektricitet ur Niagarafallen.
Om Pehr Kalm stod på samma sida om ravinen som jag, det vill säga på den kanadensiska sidan, så hade han sannolikt haft ett skogklätt berg bakom sig. Jag har tiotals skyskrapshotell som Radisson, Marriot, The Tower och Embassy Suites, som alla i höjd vida överträffar Niagarafallen (Se video på hbl.fi). Från hotellsviterna kan man blicka ner över fallen från sängen, eller äta middag med de skummande fallen långt under sig.
Protesterande aktivister påstår att de höga hotellen påverkar hela områdets mikroklimat och att de åstadkommer vindar som river upp damm och vatten ur dalen. Experter- na är dock oense om hur det egentligen är.
På natten lyser strålkastarna upp vattenfallen i alla regnbågens färger. På Finlands hundraårsdag var de för en stund blåvita.
För barnfamiljer finns här delfinarium och berg- och dalbanor, ett pariserhjul med luftkonditionerade kabiner som man kan beundra Niagara ifrån, vaxkabinett, gokartbana, skräckens hus, vattenpark med inomhusvattenfall ... Exploaterat och förstört? Nja, nöjesindustrins skapelser är egentligen lika extrema och fascinerande som det istiden åstadkom för tiotusen år sedan.
Det är bara annorlunda.