Sveriges styrka har alltid varit en klar struktur, en fungerande metodik och pedagogik, ett klart budskap och en stark samhörighet.
Jonas von Wendt om Sveriges framgång i VM i fotboll
reporter
Hade en sedan tidigare inprickad avstickare till den alltid underbara svenska västkusten på agendan på morgonen efter att Sverige stått för ännu en bragd på de gröna planerna.
I skrivande stund sitter jag på hotellets balkong med utsikt över Kungstorget, Saluhallen och Avenyn. Ja eller Kungsportsavenyen heter den väl på riktigt men har du någon gång bott här vet du att det bara är utbölingar som kalllar den så.
Nere på Avenyn kommer en Ferrari, röd naturligtvis, i rasande fart och med motorn ylande. Vet att Zlatan Ibrahimovic äger minst några Ferrarin, om det är han som kör vet jag inte, men i dagens läge känns det mer oväsentligt än någonsin tidigare.
Sveriges största spelare genom tiderna är inte med i VM för att han inte ville. I stället har han i tid och otid under de senaste två åren försökt skapa oro i det svenska lägret med den ena kommentaren efter den andra. Bara PR-trick eller tecken på att 36-åringen är avundsjuk på att han valde att stiga av från ett tåg som kan gå mot det bästa svensk landslagsfotboll uppnått på 24 år? Ingen vet hur det hade gått med Zlatan i laget. Och i Sverige har just den diskussionen, som gick het under vintern, ebbat ut helt i takt med de svenska stordåden i öst.
Ett klubblag och landslag skiljer sig som bekant från varandra på ungefär varje punkt förutom att det handlar om samma ädla gren. Där klubblagstränare kan ägna hela träningspass åt att gnugga en liten detalj gäller den breda penseln i landslaget.
Ha ett konkret budskap, var tydlig, motiverande, lämpligt sträng och sälj in konceptet. Ju kortare tid det tar, desto snabbare kommer resultaten. Då Janne Andersson, på väg att bli Sveriges näst populäraste person efter den oförliknelige Andreas Granqvist, tog över efter Erik Hamrén var Sverige på många plan ett ytterligt dysfunktionellt landslag. Hamréns ledarstil var ett tvåmansvälde där han, lite karikerat men inte särskilt mycket, frågade Zlatan om hans taktiska upplägg duger för maestron. Vad resten tyckte var inte särskilt viktigt. Hur det gick minns alla. EM-turneringarna 2012 och 2016 blev inga blågula klassiker. Laget vann en av sex matcher och åkte hem efter gruppspelet.
Då Andersson axlade ansvaret hade han på många sätt en lättare sits än Hamrén. Den store hade tackat för sig, likaså en del andra trotjänare som med facit på hand kanske spelat något år för länge. Presssen från allmänheten eller förbundet var inte heller särskilt stor. Andersson skulle få tid på sig tyckte de flesta.
55-åringen från Halmstad har lätt att ta människor och hans mer människonära och mindre kultbaserade ledarskap passade som hand i handske för ett landslag i en uppbyggnadsfas. Många såg ändå VM-kvalet som ett mellankval. Aldrig att Blågult skulle klara sig i en grupp med Frankrike och Holland.
Andersson tänkte annorlunda och fick snabbt spelarna med sig. Med suveräna ledargestalter som Andreas Granqvist i spetsen visade Sverige snabbt att man visst tänker vara med och kriga. Segern mot Frankrike sommaren 2017 var viktig, inte minst ur psykologisk synvinkel. Den segern, kanske mer än någon annan, lade grunden till skrällen i playoff mot Italien. I VM har tåget rullat på av bara farten
Världens bäst tränade landslag? Inte långt ifrån sanningen. Åtminstone är Sverige mest motiverat och så är man bäst på att inte bara analysera motståndarnas svagheter utan också på att implementera aspekten i det egna spelet. Vete fasen hur Andersson och hans stab gör men taktikmötena måste vara något utöver vanliga.
För det första måste ”spionerna”, däribland forna mästartränaren Tom Prahl, hålla en så hög klass att det är att ses som ett under att inte CIA eller GRU kapat dem vid detta laget. För det andra måste Andersson ha en förmåga att omsätta kunskapen om motståndarna i taktisk och spelmässig briljans ute på planen. Sverige kan förlora talangmässigt men under Andersson aldrig på grund av att man läst sin hemläxa dåligt. En skillnad till Hamrén också det. Det sistnämnda alltså.
För det tredje måste spelarna vara oerhört fokuserade på dessa möten. Spelare som känner att de är med om något unikt, något de aldrig vill att ska ta slut. Knappast så i alla lag där en del spelare lyssnar med ett öra, petar sig i det andra samtidigt som tankarna flyger i väg till klockbutiken där den senaste Rolexen eller Richard Millen väntar. I det svenska laget, trots att den överväldigande majoriteten är fotbollsmiljonärer flera gånger om, tror jag alla lyssnar för att de inser att sillen och nubben i den svenska skärgården kan vänta någon vecka till. Då jag satt på planet på väg till Göteborg var det ett par finländska män som inledde en diskussion om VM. ”Sverige hade tur som vanligt” sade den ena. Jag höll på att blanda mig i diskussionen och komma med en lång utläggning om varför det handlar om allt annat än tur.
Sverige har varit med i 12 VMoch 6 EM-turneringar i fotboll. På VM-nivå har laget tre medaljer. Resten av Norden har noll. I ishockey har Sverige 11 VM-guld och två OS-titlar. Ett fenomenalt facit som inte behöver kommenteras med särskilt många ord. Tur handlar det inte om.
Sveriges styrka har alltid varit en klar struktur, en fungerande metodik och pedagogik, ett klart budskap och en stark samhörighet. Bakom den sociala och lättsamma ytan som svenskarna ofta visar upp finns alltid en benhård vilja, viljan att göra jobbet ordentligt och förmågan att prestera på topp när det gäller som mest. Just det där sista är något som jag alltid kommer att förknippa med framför allt svensk idrott.
Schweiz i åttondel. Vi får återkomma till det.
Sveriges styrka har alltid varit en klar struktur, en fungerande metodik och pedagogik, ett klart budskap och en stark samhörighet.
JONAS VON WENDT