Det är dags att pröva på en minoritetsregering

Oppositionens enda möjlighet att påverka är att skälla ut ministrarna och deras lagförslag, gärna via medierna.

Om ett knappt år är det dags för riksdagsval. De politiska strategerna och analytikerna skissar redan på diverse scenarier för olika regeringskonstellationer. Som det ser ut nu blir det en tuff kamp mellan Socialdemokraterna och Samlingspartiet om platsen som största parti.

Skiljelinjerna mellan de ledande partierna på högeroch vänsteraxeln är tydliga redan nu och kommer sannolikt att växa före valet. Går regeringsbildningen enligt tidigare mönster är resultatet en kombination av partier med diverse interna konflikter och motstridiga agendor redan från start.

Allting är alltså bäddat för ytterligare en dysfunktionell regering i raden av flera. Det övergripande målet har efter de senaste valen varit att bilda en majoritetsregering med ett så brett stöd som möjligt. Mängden partier och hur kombinationen har sett ut har varierat. Gemensamt för de senaste regeringarna har ändå varit att de har innehållit ett eller flera partier som i många frågor utgjort en intern opposition inom själva regeringen. Det är ett arrangemang som tär på förmågan att fatta beslut och driva en konsekvent politik.

De breda majoritetsregeringarna tenderar att leda till andra negativa konsekvenser än enbart en svag och otydlig politik. När regeringen har en majoritet av riksdagsledamöterna bakom sig har oppositionen begränsade möjligheter att påverka besluten. Oppositionen har av samma orsak inte heller tillräckligt många riksdagsledamöter för att fälla regeringen.

Regeringen å sin sida är inte heller direkt tvingad att föra en verklig dialog med oppositionen för att nå fram till kompromisser under det viktiga skede när lagförslagen bereds. Enigheten och viljan att driva igenom de stora reformer som behövs skulle vara större om regeringen skulle vara tvungen att argumentera för och sälja in sina idéer till oppositionen i ett tidigare skede.

Nu är situationen i praktiken den att oppositionens enda möjlighet att påverka är att skälla ut ministrarna och deras lagförslag, gärna via medierna för att själva få den synlighet som är en nödvändighet i politiken. I det skedet förvandlas seriös politik till en fars som knappast stärker allmänhetens förtroende för de folkvaldas förmåga att driva våra gemensamma intressen.

Det finns ett enkelt recept på att råda bot på de ovannämnda problemen. Botemedlet stavas minoritetsregering. Det alternativet ger möjligheten att skapa en regering som består av partier som kan enas om en tydlig och konsekvent agenda som inte är ett resultat av kompromisser mellan parter som i grunden har olika syn på flera konkreta frågor som listas i det gemensamma regeringsprogrammet.

En minoritetsregering tvingas också föra en aktiv debatt med oppositionen i ett tidigt skede för att få det stöd som behövs för att förverkliga lagförslag och driva igenom reformer. Att det handlar om en väl fungerande modell bevisas av att minoritetsregeringar är mer regel än undantag i de övriga nordiska länderna. Dags alltså att pröva på en minoritetsregering även i Finland.

Texten har översatts från finska av Patrik Lindfors.