Lyx är att ha alternativ

En av de bästa stunderna under långa lata semesterdagar är stunden då posten har kommit och tidningarna ligger framme på bordet. Dagstidningarna, javisst, och alla de olika större eller mindre publikationer som sänds ut av olika föreningar. Lokaltidningen, veckotidningen och Kyrkpressen. En lång eftermiddag med te och tidningar.

Tidningar och framför allt tiden att läsa dem är verklig lyx. I vardagen blir det sällan tid att mer än ögna igenom rubrikerna. Så är det tryckta ordet också allt mer en utrotningshotad art, en dront bland webbsidornas kolibrir. Att föredra sina nyheter från den tryckta tidningssidan är närmast att erkänna att man själv är på utdöende.

Det tryckta ordet är en lyx också i en annan mening. Det handlar om valmöjligheter, om att få välja vilken sanning man tar emot. Tryckta tidningar kostar, nämligen. Material, distributionskostnader och, framför allt, specialister. Kunniga journalister som vet vilka källor som är tillförlitliga och som kan sålla i floden av uppgifter. Andra, som orkar bry sig, också de dagar då jag knappt hinner gå till postlådan ens.

Varje gång jag väntar på tåget mot centrum ser jag dem. De som kommer förbi tidningslådan på perrongen och med ett lätt urskuldande leende tar en HS Metro innan de skyndar vidare. De som också vill läsa sina nyheter tryckta på papper, men som inte har råd med en prenumeration, än mindre flera. De som är beroende av sökmotorer på nätet, av löpsedlarnas rubriker och av gratispublikationer som fylls av mer eller mindre hatiska insändare.

Paradoxalt nog är det just gratispublikationerna som har gjort mig tacksam för det tryckta ordets fortsatta existens, mot alla odds. Tacksam för energiska journalister och fördomsfria redaktörer. För att det fortfarande finns de som tror på det tryckta ordets makt, på möjligheten att erbjuda alternativ till populismen.

Alldeles särskilt känner jag mig tacksam för tidningar som Kyrkpressen, som dimper ned i postlådan också när inga andra tidningar gör det. Som orkar tala om gemenskap och hopp också i höghusens anonymitet. Och som läses oavsett om läsarnas liv styrs av trons visshet eller bara en halvt bortglömd längtan. Tidningen finns där.

Paradoxalt nog är det just gratispublikationerna som har gjort mig tacksam för det tryckta ordets fortsatta existens, mot alla odds. Tacksam för energiska journalister och fördomsfria redaktörer.