”Den odödlighet som omger Maradona kommer Messi aldrig att uppnå.”
Oavsett hur många gånger Diego Maradona gör bort sig kommer majoriteten av det argentinska folket alltid att älska honom. Oändligt mycket mer än Lionel Messi som trots sina odiskutabla bedrifter på planerna för många argentinare är en rätt perifer person.
VM handlar om fyra saker. 1. Ta dig till VM. 2. Avancera från gruppspelet. 3. Förbättra spelet under turneringen. 4. Vinn.
Den fjärde punkten mer än de övriga. Stilpoäng räknas inte i något skede. Så länge du vinner är de flesta nöjda, Brasilien möjligen undantagna. Och med sexton år sedan den senaste titeln kan nog också det jättelika landets befolkning leva med lite tråkigare spel så länge laget går hela vägen.
Frankrike har fullgjort de två inledande punkterna. Laget har tagit sig till VM och avancerat från gruppspelet. Utan att förta sig det minsta. Utan att imponera särskilt mycket. Utan att ha spelat som en mästarkandidat. Det är nu det gäller att sparka i gång cylindrarna, mot Argentina i åttondelen.
Väldigt mycket tyder på att Frankrike har oerhört mycket mera att ge. Forna storspelaren Didier Deschamps är en slug räv som under gruppspelet bjudit medierna på mer intetsägande kommentarer än Paavo Väyrynen och Harri Holkeri tillsammans förmått. Kontentan har kortfattat varit att bollen är rund och att motståndarna är bra på fotboll.
Men Deschamps om någon vet hur man vinner, kolla bara på hans cv som spelare. Och Deschamps vet hur viktigt det här med balans inom laget är. Han var själv limmet, vattenbäraren och arbetshästen i ett landslag som under hans glansdagar hade mer stjärnglans än socialstyrelsen rekommenderar.
Många av dagens stjärnor har inte kommit i gång på allvar men det finns en säkerhet och grundtrygghet i Les Bleus spel som bådar gott för fransmännen.
Detsamma kan inte sägas om Argentina som knep en plats i åttondelen med ett sista nödrop. Att det krävdes ett mål av Marcos Rojo han aldrig gör om säger det mesta om hur illa ute Albiceleste var.
En del optimister har liknat Argentina vid Real Madrid denna säsong. Los Blancos inledde uselt, bättrade på och vann i vanlig ordning Champions League. Nu hoppas vänner av Albiceleste på ett likadant mirakel för Argentina. Ett lag som har Messi, Higuain, Banega och Di Maria har givetvis alltid chansen att avancera men särskilt stor är den inte.
Liknelserna mellan Real Madrid och Argentina faller ihop som gatorna i Rom av två orsaker. Det att Argentina inte har en fungerande taktik och att Jorge Sampaoli verkar ha tappat greppet om laget. Samma problem hade inte Real Madrid och Zinedine Zidane. Den alltid eleganta fransmannen stod lugn och sansad och följde med matcherna. Med sin karisma och pondus behövde han inte stå och hoppa, svettas och gestikulera som Sampaoli som beter sig som om han tillbringat de senaste dygnen i en svit med Diego Maradona på Vladimir Putins bekostnad.
Maradona är en av alla tiders bästa spelare. Kanske ändå inte den bästa då hans absoluta år på toppen blev rätt få. Kokain och camorran lade sina krokben på en stig som redan från början var snårig och smal. Tänker inte återge Maradonas historia här. De flesta känner till den. Pojken från slummen som blev nationalhjälte. Och oavsett hur många gånger han gör bort sig kommer majoriteten av det argentinska folket alltid att älska honom. Oändligt mycket mer än Lionel Messi som trots sina odiskutabla bedrifter på planerna för många argentinare är en rätt perifer person. Klart att folket gillar honom men den där statusen av odödlighet som omger Maradona kommer Messi aldrig att uppnå.
Messi lämnade moderlandet då han just blivit tonåring. Utan Barcelonas hjälp med läkare och hormoner hade han aldrig blivit den spelare han har blivit. Den hjälpen, som naturligtvis kom med dollartecknens giriga flagga hängande över sig, ska alla vänner av fotboll vara evigt tacksamma över. Lionel Messi är bland det vackraste de gröna planerna skådat. Och nu avser jag inte hans tatueringar.
Men Messi har aldrig spelat seniorfotboll i Argentina. Till skillnad från Maradona som spelade fem år i Argentinos Juniors och ett år i Argentinas överlägset mest populära klubb, Boca Juniors, innan han lämnade för Barcelona. Att han sedan, efter att ha blivit helgonförklarad i Napoli, återvände till Boca Juniors och La Bombonera gjorde honom ännu större i sina landsmäns ögon.
För Messi är Maradona ett spöke. Ett ständigt närvarande sådant. Ett spöke som då han uttalar sig om vad som helst orsakar svallvågor i det väldiga landet. Ett spöke som då han låg i det yttersta gränslandet, i väntrummet till de eviga skuggornas dal, på ett sjukhus i Buenos Aires fick tusentals människor att vaka utanför lasarettet med honom. Den kulten kan bara en man av folket åstadkomma. Och Maradona är den förlorade sonen folket alltid förlåter.
Mest tack vare det vad han gjorde 1986. Kanske den mest dominante spelaren i VM:s historia. Messi är inte ens nära den statusen. Och åker Argentina ut i dag lär Messi känna spökets brännande blickar i nacken på sig. Ett spöke som har nycklarna till nationens hjärta i sin ficka.
Nycklar Messi sannolikt aldrig kommer att få.