Jets och Sharks vid västnyländska ruiners brant
Den ambitiösa koreografin sprängde gränserna för gängse amatörsammanhang. Musikaliskt är West Side Story en hård nöt att knäcka, men visst är den lika obehagligt brännande i dag som 1957, skriver Mats Liljeroos efter att ha sett uppsättningen på Raseborgs
MUSIKAL
West Side Story
Av Leonard Bernstein, Arthur Laurents och Stephen Sondheim. Regi: Sixten Lundberg. Musikalisk ledning och arrangemang: Patricia Borgman. Koreografi: Annette Lundell. Scenografi: Petri Horttana. Dräkter: Saara Kantanen. I huvudrollerna: Vilma Eklöv, Birk Lerviks, Anna-Kajsa Edström, Rasmus Basilier, Emil Lillkung, Peik von Essen. Premiär på Raseborgs Sommarteater 28.6.
Visst låg det en speciell spänning i luften på Broadway under produktionsprocessen och mycket tydde på att något extraordinärt var på gång men knappast kunde någon, inblandad eller utomstående, ana att den 26 september 1957 skulle bli en vändpunkt i musikalhistorien.
Leonard Bernsteins, Arthur Laurents och Stephen Sondheims Romeo och Julia-adaption West Side Story kom de facto att revolutionera hela musikteatergenren på ett sätt som vi fortfarande känner av. Aldrig tidigare hade handlingen kommit publiken så konkret, stundtals brutalt, in på livet och sällan hade känslorna varit så konkret åskådligt svallande.
Individen kontra kollektivet
Och så har vi ju då Leonard Bernsteins genialt tidlösa och genreöverskridande musik, som på ett helt nytt och kreativt sätt mixade jazz, konstoch populärmusik samt latinska rytmer och som känns precis lika fräsch och angelägen i denna dag som när det begav sig.
Musikens svårighetsgrad i kombination med de avsevärda skådespelar- och dansmässiga kraven har gjort att West Side Story är en hård nöt att knäcka även för en proffsensemble och att göra den på en amatörscen närmar sig onekligen det huvudlösa.
Sixten Lundberg och hans hårt satsande Raseborgsgäng går dock iland med utmaningen på ett sätt man bara kan lyfta på hatten åt. Den dramaturgiska grundpoängen i West Side Story är kontrasten mellan kollektivet och individen, masscenerna kontra de intima solona och duetterna, och här hade Lundberg funnit en nära nog optimalt fungerande balans. Att de talade avsnitten emellanåt känns sega tycks vara något man bara får leva med, såväl i proffs- som amatörsammanhang.
West Side Story är en musikal, där dansen har närapå en av huvudrollerna. Av allt att döma hade samarbetet mellan regissör och koreograf varit friktionsfritt och Annette Lundells gruppdynamiskt ambitiösa koreografi sprängde klart gränserna för gängse amatörsammanhang. Inte desto mindre fungerade den mestadels som smort och man kunde speciellt glädja sig åt Roope Rauhalas (Diesel) vältajmade kinetiska utlevelse.
Petri Horttanas funktionella scenografi hade i sin tur uttalat vertikala ambitioner och idén att kontrastera de grådaskigt sjabbiga Manhattanfasaderna med butiks- och heminteriörernas mer inbjudande färgskala var fyndig, medan Saara Kantanens någorlunda tidstypiska dräkter avsevärt underlättade för åskådaren att hålla gängen isär.
Obehagligt aktuell story
Originalpartituret är skrivet för 31 musiker – av vilka fem är slagverkare – och kapellmästaren Patricia Borgmans reduktion till 7 musiker (keyboards, altviolin, klarinett, flöjt, elgitarr och -bas, trummor) var, även om jag kom att sakna en cello, förbluffande välfungerande trots att den berömda Mambon av förståeliga skäl nog kändes smått tam.
Vad man ofta glömmer är att West Side Story faktiskt, i alla fall vad de medverkande beträffar, är en ungdomsmusikal. Och visst var det skoj att för en gångs skull se en ensemble i ungefär den ålder aktörerna förväntas vara: övre tonåren och purunga vuxna!
Och visst hade vi i Vilma Eklöv och Birk Lerviks ett urcharmigt huvudrollspar, Maria och Tony. Lerviks ändå mer till det yttre, rösten kräver ännu klanglig utveckling, men Eklöv var den vokala säkerheten själv med en stämma som kändes redo för större sammanhang. Emil Lillkung darrade aningen på den vokala ribban men spelade i övrigt frejdigt ut som Jetsledaren Riff. Sharksbossen Bernardo gjordes trovärdigt av Rasmus Basilier, medan Anna-Kajsa Ed- ström var en härligt expressivt gestaltad Anita.
Vad som framför allt slog en var hur kusligt aktuell gamle gode Shakespeare än en gång visar sig vara. Vi och de, det hemvana och det främmande, hederliga medborgare och opålitliga invandrare. Kulturkrockar, fördomar och aggressioner. West Side Story är en story som är minst lika obehagligt brännande i dag som för sextioett år sedan.