Signalen är att vi i Europa har det bra, men tycker inte att andra ska ges en chans att få det bättre för då riskerar ju vi att få det lite sämre. Var och en ska söka sin lycka i hemlandet, eller åtminstone utanför Europa.

EU nådde en preliminär överenskommelse som inte löser migrationsproblematiken.

Tjugo i fem på fredagsmorgonen hade de 28 EU-ledarna nått en överenskommelse om migrationspolitiken efter ett 15 timmars maratonmöte. Farhågorna om ett misslyckande var överhängande inför mötet och dramatiken var stor vid upptakten. Den italienska nya populistregeringens premiärminister Giuseppe Conte tog sig ton och gjorde klart att han motsätter sig alla andra beslut under toppmötet om inte ett resultat som tillfredsställer Italien nås i migrationsfrågan.

En överenskommelse nåddes och den akuta krisen inom EU är motad, men någon slutlig lösning är det absolut inte fråga om. Inte för EU och definitivt inte för alla flyktingar och migranter som drömmer om ett drägligare liv i Europa.

EU:s yttre gränser ska förstärkas, flyktingbåtar på väg mot Europa ska stoppas effektivare och det ska grundas EU-finansierade asylcenter, antagligen i Nordafrika och i några EU-länder vid Medelhavet. Där granskas alla asylsökande som räddas till havs. De som anses berättigade till asyl kan resa vidare till EU-länder som frivilligt tar emot flyktingar.

Solidariteten saknas, inga obligatoriska flyktingkvoter införs då Visegradländerna fick som de ville. Hur det blir om flyktingströmmarna igen ökar dramatiskt vet vi inte – kommer det att finnas tillräckligt med frivillig vilja att ta emot alla?

Beslutet innebär att EU kan hävda att det finns en gemensam syn på hur migrationen ska tacklas. Alla ledare kan återvända hem utan att ses som förlorare. Mer behövde toppmötet inte åstadkomma.

Italiens Conte kunde konstatera att ”Italien inte längre är ensamt” då det i slutdokumentet från mötet skrevs att flyktingfrågan är EU:s gemensamma.

Tysk inrikespolitik har varit intimt förknippad med EU:s toppmöte och beslut i migrationsfrågor. CSU, systerpartiet till förbundskansler Angela Merkels CDU, leds av inrikesminister Horst Seehofer som har krävt att Tyskland börjar avvisa asylsökande som redan har registrerats i ett annat EU-land.

Efter nattens överenskommelse konstaterade Merkel att den fungerar som en god signal för hemmaplan – och den fortsatta armbrytningen med Seehofer. Huruvida det räcker för att avblåsa den tyska regeringskrisen återstår att se.

Det är givetvis bra om EU:s nya linje innebär att drunkningsolyckorna på Medelhavet minskar och människosmugglarnas farliga och hänsynslösa business stoppas.

Det är också klart att det är de som flyr för sitt liv som i första hand måste hjälpas, ges skydd och möjligheter till ett liv i lugnare områden.

Men framtiden för de som inte direkt flyr för sina liv förefaller inte att bli ljusare. Tvärtom verkar EU vara redo att ge dem kalla handen. De som inte är utsatta för direkt hot mot liv och hälsa utan ”bara” söker ett bättre liv göre sig icke besvär.

Signalen är att vi i Europa har det bra, men tycker inte att andra ska ges en chans att få det bättre för då riskerar ju vi att få det lite sämre. Var och en ska söka sin lycka i hemlandet, eller åtminstone utanför Europa.

Det här är inte ett nollsummespel. Att vi skulle få det sämre om vi tog emot ett begränsat antal fattiga immigranter är inte alls givet. Systemet är mer invecklat än så. Vi kan inte isolera oss bort från andra människors fattigdom.

De som känner sig oroliga eller med politiska baktankar gjort andra oroliga för att invandrare utgör ett hot mot oss har nu fått också politiker på många håll oroliga – för sin politiska framtid. Tidigare ideal om tolerans, solidaritet och mänskliga rättigheter får ge vika.

Om vi vänder blicken lite längre bak, så kan vi konstatera att de murar, både konkreta och andra, som för tre decennier sedan revs inom Europa byggs nu upp på nytt omkring Europa.

Om och när det blir så måste åtminstone biståndet till de fattiga länderna för att göra livet bättre för människorna där höjas drastiskt av EU och givetvis även den övriga rika världen. Det krävs för att råda bot på grundorsaken till en stor del av emigrationen från de fattiga länderna.