Beskedet som förändrade allt.
Det såg mörkt ut för Rahman Mojab, Sanaollah Khalvazadan, Baz Momeni och Ali då HBL intervjuade dem för ett år sedan. Då riskerade de avvisning. De hade jobb men saknade id-handlingar för uppehållstillstånd. Med lite hjälp av biblioteket i Esbo fick histo
Solen gassar men fönstren i höghuset i Kyrkslätt är inplastade och ljudet från byggnadsarbetet utanför är stundvis öronbedövande. Ut på balkongen får man inte gå och fönstren kan man inte öppna. Men det är världsliga bekymmer för dem som bor i lägenheten. Nu är livet bra.
– Med uppehållstillståndet förändras allt. Livet blir bättre, man kan fundera på vad man egentligen vill göra. Allt blir lättare, säger Baz Mohammad Momeni.
Han delar lägenhet med Sanaollah Khalvazada, medan Ali, som vill vara anonym för säkerhets skull, och Rahman Mojab bor i Esbo. Alla fyra jobbar vid Jan Hagelbergs växthus i Kyrkslätt, precis som Khalvazada, Momeni och Ali gjorde för ett år sedan. Mojab anslöt sig lite senare.
Då var utsikterna dystrare. Ansökan om uppehållstillstånd för arbete verkade chanslös, trots att alla hade arbetsavtal och TE-centralen gett grönt ljus – det här är en bransch där det råder arbetskraftsbrist och att få finländare till jobben är svårt.
Uppehållstillstånden hotade stupa på att Momeni, Khalvazada, Ali och Mojab inte hade pass. Utan pass inget uppehållstillstånd, och utan uppehållstillstånd inget pass.
Tidigare hade man i det här läget beviljat främlingspass, som enligt utlänningslagen ”kan beviljas en utlänning som befinner sig i Finland, om han eller hon inte kan få pass av en myndighet i sitt hemland”. Men inte sedan 2015, då Migrationsverket gick in för en annan tolkning.
För den som inte har pass går det inte heller att åka utomlands för att skaffa ett vid närmaste beskickning. Momeni, Khalvazada, Mojab och Ali har alla kommit till Finland som asylsökande, och att få med sig ett pass på flykten är inte alltid lätt.
Dåliga odds
Men i juli i fjol kom en möjlighet som en skänk från ovan: tjänstemän från afghanska ambassaden i Stockholm kom på besök på inbjudan av biblioteket Sello i Alberga, och Momeni, Khalvazada, Ali och Mojab fick en chans att lämna in passansökan. Då hade Momeni precis fått avslag på sina asylbesvär och gick som på nålar.
– Det var svårt att sova då, jag bara funderade på när polisen skulle komma och ta mig i förvar, säger Momeni.
För Ali såg det minst lika dystert ut: Han saknade tazkera, ett afghanskt identitetsbevis, och utan det kunde han inte lämna in någon ansökan. Han kommer från den svårt konfliktdrabbade provinsen Helmand, där talibanrörelsen har ett starkt grepp, och handräckning hemifrån var inte att tänka på.
Men trots att oddsen inte var de bästa är det här en solskenshistoria, åtminstone den här varma dagen i
juni. Tazkeran ordnade sig, ambassaden gjorde fler besök och uppehållstillstånden beviljades. Och den här gången gör vi intervjun på finska, som alla fyra lärt sig.
Vägen har varit lång för alla men för en del har den varit längre. Innan Ali kom till Europa jobbade han som fåraherde för sin pappa och hade inte gått i skola. Nu har han lärt sig att tala och skriva finska och engelska.
– Då jag insåg att jag kanske inte skulle få stanna i Finland började jag studera engelska via Youtube. Men det är svårt att koncentrera sig och studera då man väntar, säger Ali och visar på telefonen.
Afghansk mat och finsk sallad
Nu är det lättare, också de tidiga morgnarna då Ali och Mojab stiger upp tio i fem för att ta tåget till Kyrkslätt. Där hoppar de i bilen som rattas av Momeni eller Khalvazada, som fått körundervisning av sina vänner och tagit körkort. Klockan sex börjar arbetsdagen vid växthuset.
– Det går bra. Sedan lagar vi mat, spelar fotboll, studerar finska..., säger Momeni.
Männen lagar all mat från grunden, alla dagar.
– Vi sätter rätt mycket tid på matlagningen, och bakar allt bröd själva. Afghansk mat blir det – och finsk sallad! säger Khalvazada.
Om framtiden har de förstås förhoppningar och drömmar, men framtiden får vänta ett tag till: Främst kommer förnyat uppehålls- tillstånd och mer studier i finska. Uppehållstillståndet ska förnyas efter ett år och är beroende av att arbetsavtalet fortsätter.
Under tiden skriver Mojab, precis som han alltid har gjort.
– Jag har alltid skrivit mycket och gör det nu också, om vad som händer och annat. Någon gång hoppas jag att det blir en bok, säger Mojab.
Finska vänner önskas
Dagen vi träffas cirkulerar ett rykte på sociala medier – natten innan ska ett plan ha lyft med personer som avvisats till Afghanistan. Den typen av nyheter känns svåra att förstå.
– Klart man kan skicka tillbaka folk om det är tryggt. Men det känns som om Migrationsverket inte kollar. Hur kan man till exempel skicka tillbaka kvinnor, hur kan någon tro att en kvinna ska få jobb i Kabul då det är svårt för en man och en kvinna knappt får gå ut genom dörren i vårt land? säger Momeni.
Varje månad, ibland varje vecka, smäller det i Kabul – och på andra ställen också, konstaterar Momeni och Ali.
– Ändå betraktas Kabul som säkert, fast där är allra svårast, säger Ali, som också hört om landsmännen som avvisats föregående natt.
Mot den här bakgrunden är det en sak som förbryllar.
– Unga i Finland verkar inte glada. Varför är det så? Här är tryggt, man får gå i skola, det finns jobb... Det är svårt att få kontakt med jämnåriga finländare, säger Ali.
– Blyghet, föreslår Mojab, och kommer förmodligen rätt nära sanningen.
Alla fyra skulle gärna ha fler finska vänner.
Men hur ska vi bli bättre på att säga hej till nästan, även om nästan kanske talar ett annat språk? Mojab har igen ett förslag. – Man borde börja redan i skolan, och lära sig att vara tillsammans, prata, kommunicera, leka...
Fotnot: I reportaget i fjol deltog också Asadullah Ghouse. Han jobbar inte längre kvar i växthuset.