Sportback för den medvetna
Många gick i fällan. Bak på bilen stod det Audi A7 TDI 50 quattro. Men nej, det betyder inte en femliters turbodiesel, utan enligt Audis logik en treliters diesel-V6 med 286 hk.
Den provkörda bilen hade en lång lista med tillval som höjer priset från 93 000 euro till drygt 141 000. Men då har den också ungefär alla rackerier som en bil kan tänkas ha.
Det som förvånade var hur osäker den aktiva filhållaren var. Den hör till de allt fler elektroniska egenskaper som man själv ska gå in och anpassa innan de fungerar som de ska.
Det första som blicken fastnade på var i alla fall de två jättestora pekskärmarna i mitten på instrumentbrädan. Det innebär att så gott som allt styrs elektroniskt, på gott och ont.
Pekskärmarna har så kallad haptisk återkoppling, de sparkar alltså lite tillbaka när man trycker på ett område. Speciellt lättanvänt eller intuitivt var gränssnittet inte, för känslan saknades i alla fall i knapparna.
För lyxlirare
Hur snyggt arrangemanget är kan också diskuteras. Men det är hi-tech, och det är väl det som den här bilen går ut på. Den digitala mätartavlan är mångsidigt informativ, men det gäller att läsa bruksanvisningarna noggrant för att till fullo kunna utnyttja alla inställningar.
Det andra jag fäste mig vid var att bilen svänger extremt lätt tack vare bilens fyrhjulsstyrning. Den gör bilen verkligt smidig i gatukorsningar. Imponerande för en fem meter lång bil.
Motorn känns överraskande sävlig när man kör i gång, men när man trampar hårt på gasen får man hoppas att polisen inte är alltför nära. Automaten fungerar så jämnt och smidigt att bilen kan parkeras med millimeterprecision.
Först kändes inte bilen så tyst som jag väntade mig. Ljuden kommer underifrån, och fast däcksljudet inte ökar nämnvärt vid ökad hastighet finns det hela tiden där. Motorn mullrar avlägset vid jämn fart men morrar hörbart, och ganska ilsket, vid accelerationer.
Ett problem är att bilen inte riktigt är gjord för finska vägar. På Autobahn med 250 km/h är den troligen i sitt esse, men i 60 km/h på vägar fulla med hål skräller bilen till och är stötig på ett sätt som inte hör ihop med imagen.
I övrigt är vägegenskaperna goda och kurvtagningsförmågan imponerande. Av någon anledning är farthållaren av den gammalmodiga typen med en spak bakom ratten som för en ovan lätt kan förväxlas med blinkern.
Dubbelt upp
Interiören är, förutom kanske de dubbla pekskärmarna, stilig med svepande linjer och inte så många olika material.
Ett faktum är att folk tittade på den här bilen. Där BMW X3 är hög och normalt suv-bullig är den här lång, smäcker och vacker. Också fåglarna tycker om bilen, åtminstone att döma av att den var full med fågelträck efter några dagar under öppen himmel.
Bilen är bäst på långa landsvägsturer i lite högre hastighet. I stadstrafik är den på grund av sin storlek ganska opraktisk även om den vänder smidigt tack vare fyrhjulsstyrningen.
Luftfjädringen gör bilen väldigt stabil på vägen. Däremot är den ganska dålig på att läsa av hastighetsbegränsningarna. Det kan bero på att navigeringens kartor inte är helt uppdaterade eller att bilen överlag ser lite dåligt. Det här är i alla fall ett problem som många bilar med motsvarande system är behäftade med.
I framsätet sitter man lågt men bekvämt, och det är överraskande lätt att ta sig in i och ut ur den låga bilen. Däremot är det överraskande snålt med utrymme för småsaker där framme.
In- och utsteget baktill är mera krävande. Väl på insidan sitter man någorlunda bra med ett minus för låg takhöjd och dåligt utrymme för fötterna under framsätet. Däremot finns det god plats för knäna.
Bagageutrymmet är långt och lågt och golvet är inte helt plant. Bakluckan stiger väldigt högt upp, så det kan vara trångt om saligheten i ett lågt garage.
Kontentan är att Audi A7 är en bil som erbjuder körglädje för personer som vill synas och/eller kör mycket på landsvägen. Den som vill ha en familjebil ska nog titta åt andra håll. Detsamma gäller oss ordinära fattiglappar.