På resa i urgammal skog
Nalle Valtiala har cyklat längs Kaliforniens norra kust för att uppleva redwoodskogen på nära håll. – Vänta inte tills du har fyllt 90, rådde mig min dotter Maria när jag presenterade min nya plan för henne.
I 20 miljoner år fick de kaliforniska redwoodträden växa och frodas över den amerikanska västkusten. Så kom människan och uppfann yxa och såg. Nu återstår knappt fem procent av beståndet, men alla de gamla träden är skyddade. De äldsta kan vara upp till 3000 år gamla. Nalle Valtiala har cyklat längs Kaliforniens norra kust för att uppleva redwoodskogen längs ”jättarnas aveny” på nära håll.
Planen gick ut på att än en gång ta flyget till San Francisco och cykla upp och ner för alla hisnande backar, men den här gången i den avsevärt svalare norra delen av Kalifornien.
För fyra år sedan trampade jag i bastuvärme söderut, längs den finaste kustväg som finns i vår värld: Highway 1, livslinjen mellan Leggett i norr och Dana Point i söder. Om den resan skrev jag en bok, Rid söderut med vinden. Enligt en enad expertis bör cyklister i Kalifornien alltid åka med vinden i ryggen. Åtminstone på vårkanten blåser vinden nästan jämt från norr eller nordväst. Varför köra huvudet i väggen?
Jag körde inte huvudet i väggen, och till min osäkra nittioårsdag hade jag inte tålamod nog att vänta. Jag bokade flyg och en massa inkvarteringar med hjälp av den effektive Jonas Simberg på Kilroy Tours; en del övernattningar fick jag av logistiska skäl fixa själv. Vintern gick till planering, förutom till konditionshöjande skidturer. På annandag påsk kom jag upp till 500 km, vilket kan jämföras med ungefär 650 km mellan Oregongränsen i norr och San Francisco i söder.
Hur kom jag till Oregongränsen? I min vän Jims bil, med en splitterny Trek Verve 2 i baksätet. Cykeln hade jag köpt dagen innan i Crescent City, Kaliforniens nordligaste stad, där Jim är bosatt. Hos honom och hans hustru Melissa bodde jag två nätter. Efter första natten åkte jag de inledande tjugo engelska milen utan betungande cykelväskor. Det var hemåt, i likhet med den platta terrängen.
Det här blev enda dagen utan några dramatiska mot- och medlut. Lika så bra, jetlagen hade hållit mig vaken hela natten innan. Enda samhället på vägen var Smith River, en liten byhåla men ett världscentrum för påskliljor. Deras tid var visserligen ute, och några redwoodträd syntes inte till.
Träden var orsaken
Det var för redwoodträden jag kommit. Två gånger tidigare hade jag suttit och mediterat i en ihålig bjässe i Big Sur, men där växer inte så många träd och inte de största. Nu ville jag uppleva världens resligaste och äldsta levande organismer från roten. Sequoia sempervirens – den kaliforniska kustens endemiska art – växte och frodades redan på dinosauriernas tid. I 20 miljoner år bredde den i suverän frihet ut sig över en stor del av kusten. Sedan kom människan med sin yxa och såg. Nu återstår knappa fem procent av ett ursprungligt bestånd, men alla gamla träd är skyddade i dag, som ensamväxande och i ymniga bestånd, gröna helgedomar, med ärevördiga jättar som var gamla redan när Jesusbarnet sparkade i sin krubba. Hur gamla är de äldsta som lever i dag? Tvåtusen år, säger pessimisterna. Optimisterna klämmer till med tusen till. Enligt den klassiske naturfilosofen John Muir är träden oförstörbara, odödliga.
Redwoodträden är de största i världen, men med närapå de minsta kottarna. Träden motstår alla skadeorganismer, alla sjukdomar, till och med eldens framfart, men stormen kan fälla dem om det vill sig illa. Så gick det för Dyerville Giant i Humboldt Redwoods. Estimerad längd 114 meter med en omkrets på 16 meter. Vikt en halv miljon kilo – mer än en fullastad 747:a. En fallen jätte, omgiven av artfränder jäsande av liv: höga, raka stammar, en del mångförgrenade, somliga urgröpta av eld, andra med mäktiga knölar – burls – de största vägande 60 ton. Vad kan sägas om sådana träd? John Steinbeck sade det vackert: From them comes silence and awe (...) they are ambassadors from another time.
Det var för dem jag kommit, fast också lite för landet som de växte i – nordparten av Kalifornien som jag aldrig tidigare besökt. Innan avfärden från Crescent City tog Jim mig till den närbelägna Jedediah Smith Redwoods State Park, enligt honom den finaste. Möjligen var detta knutpatriotism, för åtta miles av redwoodskog längs sidovägen Newton B. Drury Parkway genom Prairie Creek Redwoods State Park två dagar senare var lika imponerande. Trots regnet som öste ner från morgon till kväll. Det bästa för träden, regn och dimma är livets elixir. Vem var jag att klaga? En tillfällig gäst, som förgäves försökte omfamna träd efter träd med uttöjda armar. En pluton soldater skulle ha behövts.
Biomassa i massor
Sedan klarnade vädret upp och träden glesnade för ett tag. Trinidad – Arcata – Eureka – Fortuna. Ännu ett gott stycke, innan jag kunde vika av från huvudvägen och fortsätta längs Avenue of the Giants. En gång i livet, har någon sagt, måste man få uppleva redwoodträd. Det gör man bäst på Avenyn. Vad sägs om 50 kilometer genom Humboldt Redwoods State Park, börjande med Rockefeller Forest? Den har över sju gånger mera biomassa än en tropisk regnskog. Ingen skog i världen har mer.
Genom Avenyn kunde jag ha cyklat på en dag, men jag låg över
tre nätter, den första i Myers Flat, de andra i Miranda. I Myers Flat finns Shrine, ett av tre överlevande Drive-Thru Trees, tyvärr en ganska bedrövlig skugga av en svunnen storhet, stöttad av rep. 3 200 år, enligt en skylt, medan Chandelier Tree i Leggett uppskattas till 2 100 år. Det trädet är underbart, upptill format som en ljuskrona, 96 meter högt och med en diameter på 6,4 meter. För en tia kommer bilister in på området, cyklister för halva beloppet. Här blomstrar en privat business, startad 1935. I sitt slag en skam och en kränkning, och samtidigt är stället en närmast helig vallfartsort för resenärer från alla väderstreck.
I Leggett lämnade jag 101:an, den breda huvudleden som så här långt tillåtit cykling på varje vägavsnitt, och vände in på Highway 1. Det är en enfilig väg, naturskön inte minst genom sin intima förbindelse med havet. Nu var Redwoodriket i stort sett passerat. Efter Avenyn upplevde jag de stora träden ännu i Richardson Grove State Park och i några mindre bestånd längre fram. Stilla oceanen gjorde vad den kunde för att dämpa min saknad och lyckades närapå, med fantastiska stränder fulla med drivved, djärvt skulpterade sea stacks, skällande sjölejon och gråvalar som blåste en bit ut. Dag efter dag segade jag mig söderut, än på oändliga raksträckor, än genom hisnande hårnålskurvor, förbi lodräta stup en armlängd från vägen, genom eukalyptusalléer och pittoreska fiske- lägen. Varje kväll en ny bädd som väntade: Howard Creek Ranch Inn i Westport, Beachcomber Motel i Fort Bragg, Elk Cove Inn i Elk och några till, innan Golden Gate Bridges röda silhuett fastnade på näthinnan. Sedan starten hade arton dagar förflutit, nitton med Oregongränsen. Slutet på en dröm.
Var alltsammans bara fantasier, orsakade av jetlag? Men på mitt skrivbord ligger sju små kottar, av omisskännlig sort. Plantera dem i främmande jord vore till ingen nytta. Berövade sin rätta mylla, och vindarna från havet med mist och regn i mängd och myckenhet, klarar sig redwoodplantor bara i tjugofem eller trettio år. Men de lever i mitt hjärta, så länge det slår.