Yrkesskolungdomar behöver handledning, inte mer digitalisering

UTBILDNING Christoffer Ingo, förbundsordförande för Svensk Ungdom, skriver (HBL 26.6) en mycket realistisk insändare om hur yrkesskolutbildningen nu ser ut efter regeringens åtgärder om ”effektivering” som egentligen bara inneburit nedskärningar.

Jag är helt av samma åsikt som Ingo när det gäller de tre negativa effekterna han omnämner.

Mer självständigt arbete, oftast hemma då närundervisningen skurits till det minimala, som gagnar – alldeles riktigt – ”de självsäkra”. Utåtriktade duktiga elever klarar sig visst, men ”medelmåttan” har det svårt med teoriundervisningen utan lärarhjälp. Som yrkesskollärare vet jag att de elever som söker sig till yrkesutbildningen gör det ofta därför att de inte har så kallat läshuvud och betygsmedeltalet oftast inte räckt till gymnasiestudier. Närundervisning är viktigt!

Personalminskningen även i praktiska arbeten – på finska sidan har jag hört om rent livsfarliga situationer då elever inom elbranschen gjort strömkopplingar utan tillsyn av kunnig personal!

Det tredje problemet har direkt med arbetsgivarna att göra – nu bär arbetsplatsens handledare ett stort ansvar då det gäller att uppfylla kraven för till exempel att fullfölja ett examensarbete på arbetsplatsen. Precis som Ingo nämner har inte läraren tid att närvara. Det blir också en större börda för till exempel en småföretagare att få praktikanter i arbete som måste vägledas då inte ens grunderna för vissa arbeten har lärts ut i skolan!

I det långa loppet leder detta även till att kraven skärs ner och arbetslivet inte längre har tillgång till välutbildad arbetskraft då man alltid hoppar där staketet är lägst!

Som speciallärare ser jag ännu ett fjärde stort problem – om vi har cirka 10 procent studerande som klarar av utbildningen till och med på kortare tid än de tre år som reserveras har vi 60-70 procent som absolut behöver litet mer tillsyn och personlig handledning. För att inte tala om det växande antalet elever, nu redan 15-20 procent, som har olika sorters inlärningssvårigheter som ingalunda blivit avhjälpta bara genom att skaffa en massa datorer och nätförbindelser då ingen har tid att vägleda dem!

Då specialundervisningen dessutom är ett ”tabu” man inte får prata högt om – tystnadsplikten förbjuder – kan man inte heller genom elevsamarbete komma vidare, utan allt hyssjas ner. Utbildade speciallärare råder det brist på, och många skolor tycker att det räcker då man erbjuder litet extra hjälp med specialundervisning på eftermiddagen då de andra redan får gå hem. Är det rättvist?

Antalet som hoppar av, det vill säga de som lämnar skolan oavslutad, ökar hela tiden och som lärare förstår jag varför. Redan under första året, då ungdomarna skulle må bra av att få prova på att arbeta lite och göra praktiska saker under handledning av sina yrkeslärare, tvingas de ofta gå igenom hela utbildningens teoretiska lektioner i modersmål, språk, matematik och samhällskunskap samt företagarverksamhet – lektioner en 16-åring som just ”sluppit” pluggandet helst inte vill!

Om det i bakgrunden ännu finns problem med inlärning är motivation verkligen inget att vänta sig! Motivationen till de ovannämnda ämnena stiger först med åldern då studeranden förstår varför det kan vara nyttigt att hantera ett specifikt datorprogram då man skriver ut restaurangens matsedel eller i bilbranschen behöver tyda bilens reservdelskatalog på engelska eller tyska – eller kunna räkna ut rätta medicinmängder inom vårdbranschen.

Som Ingo nämner har vi regeringsbyte på kommande och förhoppningsvis satsas det då mer på utbildning. Och det gäller inte att satsa på mer digitalisering innan det finns tillräckligt med lärare att sköta om hur dessa datorer används.

De unga som ska plugga sig till ett yrke behöver en massa uppmuntran och handledning så att de orkar studera också de saker som ter sig svåra! Och här behövs vi lärare – i närundervisning – och inte med en massa ”distansuppgifter”.