Berlin – alltid värd en resa!
Skulle det inte vara dags för Finland att få sin egen språk- och kulturprofessor på ett av Europas främsta universitet?
Under våren bodde jag i Berlin och arbetade som gästforskare på Nordeuropa-institutet vid Humboldt-universitetet. Det fanns gott om tid för givande kollegiala möten inom stadsforskning, samt tillfälle att skriva och tänka fritt. Allt detta i en europeisk storstad, som ständigt förnyar sig. Gatubilden är livlig och till och med babysiffrorna i den tyska huvudstaden är höga. Berlin är starkt på väg in i framtiden.
Berlin har under de senaste åren börjat locka allt mer människor från hela världen. I S/U-Bahn hör man alla världens språk och ser likadana globala stadsvandrare som man själv är. Vi söker alla bekräftelse på vår egen stadsidentitet i Berlin, i dess konstiga och fascinerande samt fria och artiga atmosfär.
För tyskarna är Berlin framför allt landets huvudstad, där makt och politik har koncentrerats. Berlinarna delar den urbana härligheten med 28 miljoner turister årligen. Jag vågar påstå att stadens attraktion finns i sättet att behandla sin nästan tusenåriga historia. Denna historia är också Tysklands och Europas, ja hela världens historia. I den tyska huvudstaden finns etwas för envar. Det förflutna är som en öppen bricka där alla hittar någonting.
Berlin skäms inte över sin egen historia. Där ingår bland annat spår av kejserligt klassamhälle, inbördeskrig, nationalsocialistiska drömmar och kvarlevor av den kommunistiska totalitarismen. Gator och torg, tunnelbanestationer, offentliga platser och torg lyfter genom sina namn fram flera lager av det förflutna. I gatuskyltar kan man läsa historier om minoriteter och förtryckta, men också namn som anknyter till rojalistisk historia och överklass- och militärhistoria.
Denna inställning, förvaltningen av historien (Vergangenheitsbewältigung) är en tysk gåva till världen. Själva stadens namn utstrålar historia och skapar en stark attraktionskraft. Berlins historia påminner oss om hur snabbt allt kan förändras. Berlins särskilda förtjänst är att staden öppet avslöjar sin grymma roll i judarnas mörkaste historia 1933–1945.
Berlin är en symbol för livskraftigt storstadsliv och kan inte jämföras med andra tyska städer. Staden har återuppstått två gånger under ytterst svåra omständigheter 1945 och 1989. Att ena Berlin pågår alltjämt med andan ”vi-överlevde-och-kommer-att-överleva-i-framtiden”. Det är viktigt att komma ihåg att det öppnar sig en annorlunda verklighet utanför Berlin, på landsbygden med utarmning av östtyska byar. På den västra sidan finns välmående och anrika små städer med sina lokala traditioner. Denna värld med byn Hunsrück i centrum beskrev regissören Edgar Reitz på 1980-talet med den fina Heimat tv-serien.
Men Berlin är ingen Hunsrück, och den urbana kulturen innehåller en försoning med det förflutna. Som en biprodukt finns det i staden en tolerans som är unik i världen. Det är därför Berlin blomstrar och lockar olika människor, anarkister, intellektuella, ockupanter, representanter för sexuella minoriteter, gatuartister, invandrare, nattmänniskor, tiggare och vänner av storstadskultur.
Sverige och Norge har en professor i kultur och språk på Humboldt-universitetet och Danmark förbereder en professur. Skulle det inte vara dags för Finland att få sin egen språk- och kulturprofessor på ett av Europas främsta universitet? En J. V. Snellman-professur?