Vad Orpo egentligen sagt

Det kan se ut som om politiken i vår och sommar har kört fast i tidtabeller och andra formaliteter. Skenet bedrar. Tidtabeller är en av de formella etiketterna på det nödvändiga processandet av substanser. Riksdagen improviserar inte. Lagstiftningen följer ett processchema, nu rubbat av ingenjören Juha Sipilä.

Så när Centerriksdagsmannen Pekka Puska i veckan ansåg att de många turerna under det senaste året har drabbat riksdagens anseende slinter han i den avgörande analysen. Riksdagen har gjort sitt jobb. Prestigeglappet är förvisso stort, men det drabbar till fullo och enbart regeringen.

Tidtabellerna handlar om politikens form. I god politik går innehåll och form hand i hand och är svåra att skilja åt.

Sittande regering har inte haft tålamod nog att skapa den goda politikens processuella premisser. Maximal brådska och minimal riksdagsmajoritet är en besvärlig kombination.

Sipilä är en svårbedömd person. Inte som statsminister. I den rollen besitter han (över-) stor operativ ambition. Men som politiker – för så måste väl en partiordförande betraktas? – tar han lätt på processkunnandet.

På måndagskvällen satt han i teve och ”hotade” med att han låter ställa en förtroendefråga i riksdagen.

På tisdagen var det uppenbart att ordförandekollegan Petteri Orpo hade lett in honom på det mjukare sättet att informera riksdagen, alltså via en upplysning som inte leder till omröstning. Men inte heller den var nödvändig – det fanns ingen ny information.

Sipilä bör ha vetat att tvivlare i Saml-gruppen i nuläget skulle rösta mot vårdreformen givet den information som fanns under veckan.

Bland andra ex-samlingspartisten Harry Harkimo har därtill signalerat nej ”just nu”.

Så varför talade Sipilä för ett meddelande? Statsministerbudskap av den arten riktas till regeringspartierna. Sipilä vet ju att han inte kan räkna med oppositionen.

Orpos kommentar efter riksdagsgruppens möte har delvis gått den politiska journalistiken förbi.

Han fick frågan om gruppen är enig. Han svarade att den var enig – om att regeringens förslag duger ”som grund för det fortsatta arbetet”.

Orpo sade det om och om igen. När upprepar en ansvarig politiker en formulering? När han är mån om att tala sanning men inte hela sanningen.

Sanningen är att Saml-gruppen inte har sagt nej till en fortsatt process.

Men man har heller inte sagt ja till förslaget som sådant.

Självklart inte eftersom en enhällighet inte är möjlig så länge Susanna Koski och Elina Lepomäki – den moderna samlingspartistiska högerns spetsar – inte accepterar lagförslagen.

Orpo släpar med andra ord på en riksdagsgrupp som just nu inte är beredd att fälla vårdreformen. Men det är också det enda gruppen har lovat.

Och det är naturligtvis huvudordsaken till att Sipilä backade från meddelandet. Orpo hade viskat – ropat – i hans öra att det vore jämförbart med politiskt självmord att driva vårdreformen till en förtroendeomröstning i plenum innan de slutliga lagförslagen förelåg.

Valfriheten hänger fortfarande på något som ser ut som en lös tråd i en dimmig framtid.

Notera att det var Orpo och inte riksdagsgruppens ordförande som informerade den häckande journalistkåren om riksdagsgruppens ståndpunkt.

Orpo tar inga risker. Han leder partiet med strama tyglar och via solid retorisk styrka. Han hotas inte ens av borgmästaren i Helsingfors, Jan Vapaavuori, vars retorik är svulstig och något genomskinlig. Han kanske siktar på att om fyra år flytta en kort bit, från stadshuset till Presidentens slott?

På mellanlång sikt är med andra ord konflikten mellan Orpo och Vapaavuori i partiets intresse.

Men före det ska väljarna förnya riksdagen.

Vårdreformen har en längre tid sett ut som en snitslad bana mot en SDP-seger i aprilvalet 2019.

Regeringens snubblande har gjort det lätt för Antti Rinne att personifiera den förnuftsansamling som efter valet ställer allt till rätta. Men hur enkel är den vägen? Ingenting tyder på att Rinne skulle få bilda en ren SDP-regering enligt 1970-talsmodell, decenniet då det opererades med såväl tjänstemannasom med minoritetsregeringar.

Grovt räknat har Rinne då två möjligheter – om ens det. Hur realistiskt är alternativet SDP-VF-De gröna? Det känns valmatematiskt avlägset att de tre skulle nå över 100 mandat i valet.

Rinne vill säkert inte heller binda sig till ett kompromissovilligare VF eller till en grön grupp som svajar under ledning av den politiskt fortfarande otydliga Touko Aalto.

Givet att varken C eller Saml gör ett massivt dåligt val – och det kan vi verkligen inte veta i dag – måste Rinne ha vårdreformen som ett utslagsgivande element i valet av regeringspartner.

En regering med SDP och Saml blir inte av utan att Saml får med sin valfrihetssyn i regeringsprogrammet.

De två är sedan gammalt därtill anhängare av starka tillväxtcentra och stora enheter överallt där de kan skapas.

Centern kan å sin sida vilja minimera valfriheten i vården och maximera landskapens behörighet. Inget av de elementen torde kännas främmande för SDP.

Sipilä & Co har fram till nu gjort livet lätt för oppositionen. Det blir svårare framöver.

Veckan som gick maximerade tydligheten i att det konkreta arbetet med den ”nya” vården blir en fråga också för nästa regering.

Också om lagarna stiftas i höst ska de fyllas med operativt innehåll under år som kommer.

Rinnes SDP kan inte rusa in i valrörelsen och upprepa att Sipilä har fel. Han måste visa att han själv har rätt. Det kräver tydlighet om hur mycket han vill riva upp av de nya lagarna – och: vad han vill ha i stället.

Några dagar ännu kan Rinne njuta av regeringens haltande lagberedningskapacitet.

Sedan måste han besinna att vårdreformen är en svårare hantering i regeringen än utanför.

Rinnes SDP kan inte rusa in i valrörelsen och upprepa att Sipilä har fel. Han måste visa att han själv har rätt. Det kräver tydlighet om hur mycket han vill riva upp av de nya lagarna – och: vad han vill ha i stället.

TORBJöRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser