Slumpens poetik
Arbetet som författare kan för mig ibland kännas som att söka en ingång till slumpens poetik.
USA har av
tradition utropat sig till den himmel där pengar, klasstillhörighet och bakgrund betyder så lite att vem som helst genom egna initiativ och kreativ arbetsvilja alltid kan nå oändliga framgångar.
Med tanke på att klyftorna mellan fattiga och rika där – liksom genom Sipiläregeringen också hos oss – växer med dramatisk snabbhet, och den accelererande utslagningen innebär en svårstoppad kriminalitet, behövs säkert den här desinformationen nu mer än någonsin.
Samtidigt har USA för tillfället förstås en president som via sitt eget exempel visar att den absoluta toppen kan nås även om man är obildad, måttligt begåvad och mentalt instabil. Sådana brister är av allt att döma inte avgörande så länge man är i besittning av en stor förmögenhet och en ännu större hänsynslöshet.
Det är svårt
att föreställa sig att Donald Trump skulle se sin framgång som ett resultat av något annat än sin egen förträfflighet, också om han skapat sin ekonomiska rikedom via en stabil tidigare grund. Fast president ville han i och för sig aldrig bli, han såg snarare kampanjen som bra reklam för sina företag och som en skön narcissistisk show. Där misslyckades han egentligen, om än genom att lyckas.
Att peka ut just Trump är givetvis att slå in öppna dörrar, men det finns ändå något tankeväckande i hans gestalt.
För hur många av oss andra, mer måttfulla personer, ser inte precis som han våra mindre eller större personliga framgångar som primärt eller rentav helt relaterade till den egna förträffligheten? Då sanningen ändå är att också opåverkbara existentiella faktorer som slumpen och tur eller otur oftast spelar en viktig roll. Speciellt om så mycket hänger på så lite som inom konstnärens, kulturarbetarens och kanske företagarens områden.
Arbetet som författare kan för mig ibland kännas som att söka en ingång till slumpens poetik, för att jag bättre ska kunna avläsa den – ett omöjligt men inte ointressant projekt.
Själv har jag
inte lyft någon traditionell månadslön på närmare 30 år, också om idén att jag helt skulle kunna försörja mig som författare och frilansskribent inledningsvis var högst orealistisk. Jag förstod det bara inte.
När jag sedan med ett smalt om än utgivningsaktivt författarskap fått möjligheter till ett fortgående ekonomiskt stöd – då vet jag att det i hög grad har handlat om tur, slumpmässig tajmning och ren och skär envetenhet. Jag skulle vara naiv om jag påstod något annat.
Omkring mig ser jag ju finlandssvenska författare som skrivit verk av minst lika stort värde som mina, och som fått en betydligt mindre utdelning i form av långa stipendier eller priser. Nu måste förstås erkänsla och personlig tillfredsställelse relateras till en betydligt bredare bas än så, men slumpens och turens betydelse kommer vi aldrig undan.
Så jag tänker mig att det är bäst att acceptera dess existens.