Sorgtyngd stråkmusik och hänförande jazz
Avantis sommarmusik bjöd på två kompakta konserter med musik från 1960- och 1970-talen.
AVANTIS SOMMARMUSIK Konserter i Borgå domkyrka 29.6. Poema. Marko Ylönen, cello; Avanti!, dirigent Sakari Oramo. Meriläinen, van Biene, Salmenhaara, Sjostakovitj. Sacred Concerts. Anu Komsi, sopran; Marzi Nyman, orgel. Ellington.
Den trettiotredje upplagan av Avantis sommarmusik gick av stapeln i onsdags och pågår tills i dag. Under fredagskvällen i Borgå domkyrka hördes två kompakta konserter med en halvtimmes paus emellan – ett i min mening lyckat koncept. Fokus låg på musik från 1960- och 1970-talen. I den första konserten framförde Avantis stråkar verk av Usko Meriläinen (1930–2004), Erkki Salmenhaara (1941–2002) och Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975). Modernisten Meriläinen skulle förtjäna ett stadigare fotfäste i konsertrepertoarerna. Concerto per 13 (1971) är ett fräscht och gediget verk, där även aleatoriska element får utrymme inom tydliga ramar. Den karaktäristiska spröda stråkklangen har sitt upphov i de pikanta harmonierna. Oramo och musikerna skapade ett spänstigt och luftigt kontinuum som kunde inte ha slutat på ett elegantare sätt. Salmenhaaras Poema (1975), här i version för cello och stråkar, representerar en mer traditionell (läs: tonal) estetik.
Musikerna Timo Ahtinen, Hanna Juutilainen och Jukka Rautasalo, som planerat festivalens program, påpekar i programhäftet att Salmenhaaras musik under Avantis första tider, i 1980-talet, upplevdes som föråldrad. Nu, efter några avgörande decennier, kan man hämningslöst njuta av Salmenhaaras vemodiga tondikt, först och främst av den expressiva cellomelodin som Marko Ylönen framförde med all önskvärd sensibilitet. Tonsättaren kunde dock ha avstått från att citera Chopins sorgmarsch. Som en inledning till Salmenhaaras verk hördes Auguste van Bienes (1849–1913) The Broken Melody (1892), ett populärt stycke ur ett skådespel vid samma namn, i en gammal inspelning av cellisten Jean Schwiller.
Rollen av detta inslag i programmet förblev något oklar, men givetvis väckte det tankar kring hur tolkningsidealen förändras med tiden. Den genomgående fina konserten kulminerade i en utsökt gripande tolkning av Sjostakovitjs Kammarsymfoni i c-moll, det vill säga hans åttonde stråkkvartett i Rudolf Barshais arrangemang för stråkorkester. Signaturmotivet d–ess–c–h samt citat ur egna och andras verk har en framträdande roll. Sjostakovitj lägger fram det ena sorgtyngda och ångestfyllda avsnittet efter det andra, och resultatet är samtidigt tröst- löst och dubiöst. Vad är det för spel han spelar?
Kvällens andra konsert bjöd på annorlunda toner från 1960- och 1970-talen, nämligen musik ur jazzlegenden Edward ”Duke” Ellingtons (1899–1974) gospelinspirerade Sacred Concerts, framförd av sopranen Anu Komsi med Marzi Nyman vid orgeln.
Duon inledde konserten med en lång improvisation som var ambitiös men också ojämn. Det inledande orgelsolot kändes utdraget och dessutom saknade helheten en tydlig röd tråd, i synnerhet vad de olika citaten (liksom Bachs Jesus bleibet meine Freude eller Elliott Carters sång La Musique) beträffar. Då man kom fram till Ellington var det lätt att bli hänförd. Koloratursopranen Komsi är en naturkraft, en suverän röstakrobat som har ett enormt register och en förmåga att kasta loss. Nyman spelade smidigt och svängigt och axlade även rollen som sjungande duopartner i till exempel den stilfulla låten Heaven. Till slut kom musikerna ner från läktaren, och som extra läckerbit serverades Usko Kemppis (1907–1994) Lennä mun lempeni laulu som duett med pianoackompanjemang.