Arch Enemy imponerade på Tuska
Årets Tuska var stabilt, men bjöd dessvärre inte på några större utropstecken. Festivalens första dag drog något överraskande också det längre strået än lördagen.
Årets Tuska Open Air bjöd på två höjdpunkter i ett annars rätt mediokert upplägg. Arch Enemy med sångerskan Alissa WhiteGluz uppträdde med grym intensitet, och Meshuggah spelade med lysande presicion och känsla. Annars fick festivalen för metallmusik inte riktigt till det i år.
FESTIVALRECENSION tuska open Air 29.6–1.7.2018 Kaisaniemi, Helsingfors
Den allmänna opinionen tycks vara att Tuska i år inte riktigt får till det där lilla (eller varför inte stora) extra. Åtminstone är det den bilden de människor jag pratat med under festivalen förmedlar. Det är en bra festival med en mycket trogen publik, men något saknas.
Fredagen bjöd ändå på två höjdpunkter i form av de två svenska banden Arch Enemy och Meshuggah. Arch Enemy intar stora scenen med storm. War Eternal och You Will Know My Name är favoriterna för kvällen och ljudkvaliteten där jag står är strålande.
Den fantastiska sångerskan Alissa White-Gluz med sitt kännspaka blåa hår skriker aggressivt med grym intensitet. Hon slutar aldrig att imponera och det är otroligt fräscht med en kvinnlig frontfigur inom extrem-metallen. Det är inte alltför vanligt i en ytterst mansdominerad genre. Däremot känns det som att festivalpubliken är rätt jämnt fördelad mellan män och kvinnor i år.
Meshuggah är likaså en intressant upplevelse. De bjuder på totalt knäppa rytmer med en ofattbar precision och känsla. Det är aggressivt och det är intelligent. Meshuggah lyfter taket i det stora tältet som är Helsinki stage och publiken är vild.
Gojira når inte hela vägen
Lördagens stora utropstecken är det eleganta, legandariska norska black metal-bandet Emperor. De firar 20års jubileum med skivan Anthems To The Welkin At Dusk som de också spelar i sin helhet. Det går inte att ta miste på den respekt som bandet hyser i festivalpubliken. Det känns i hela kroppen hur mycket integritet Emperor har och vi äter dem fullständigt ur händerna. Frontmannen Ihsahn är avslappnad trots en del tekniska problem som uppstår. Emperor gör en fantastisk spelning, värdig en kejsare.
Lördagens huvudakt Gojira hör till mina personliga favoriter i vanliga fall. Bandet höll dock på att missa sin spelning på lördagen eftersom deras lastbil med all utrustning fastnat på en motorväg i Tyskland. De fick slutligen sina instrument transporterade till Helsingfors, men tvingades låna förstärka- re, vilket kanske märktes litet under spelningen. Gojira är känt för sitt perfekta livesound och för att låta bättre live än på albumen. Och riktigt upp till den nivån kom det inte den här gången.
Själva spelningen börjar nästan tio minuter för sent vilket i ett festivalsammanhang gör att vi antagligen går miste om en eller två låtar. Spelningen känns stundtals stressig och jag saknar en röd tråd. Låtarna avlöser varandra i snabb takt men utan att riktigt utmärka sig. Förstå mig rätt, Gojira gör i princip en utmärkt spelning men har så hög standard att allt som är under den känns underpresterande.
Låtlistan kunde också skakas om lite grann. Explosia och Liquid Fire känns fräscha men annars är det lite väl bekant och inte särskilt överraskande. The Heaviest Matter Of The Universe, Flying Whales och eviga encoren Vacuity levererar men tar det inte till nästa nivå. Och varför envisas de med att alltid klämma in ett meningslöst trumsolo? Nej, det är nog bara att konstatera att Gojira gör sig bäst som bandet som spelar just före huvudakten och sätter press på dem. Men de är nog dessvärre inte tillräckligt stora för att vara huvudakt.