Kommer EU att falla sönder?
Det finns, enligt statsvetaren Ivan Krastev, en växande oro för att det som en gång höll Europa samman inte längre utgör ett kitt mellan länderna. En desintegration väntar.
De gemensamma minnena från andra världskriget har bleknat: hälften av femton- och sextonåringarna i tyska skolor vet inte att Hitler var en diktator och en tredjedel tror att han försvarade de mänskliga rättigheterna. Den ”desintegration” som en gång var otänkbar, börjar framstå ”som oundviklig”.
Ivan Krastev föddes 1965 i Bulgarien och studerade först filosofi i Sofia. Därefter fortsatte han sina studier i statsvetenskap vid Oxford, där han också doktorerade. 1994 grundade han tankekedjan Centre for Liberal Strategies med understöd av finansmannen och filantropen George Soros. I dag arbetar han vid Institut für die Wissenschaften vom Menschen i Wien, som sammanför forskare från öst och väst kring aktuella politiska frågeställningar. I boken ”Efter Europa” redogör han för sin syn på Europas möjliga framtid.
Krastev anser att det geopolitiska motivet för en europeisk enhet försvann med Sovjetunionens sammanbrott, och Putins Ryssland kan inte fylla det existentiella tomrummet, hur hotande det än verkar. I och med kalla krigets slut uppfattade många att den ideologiska striden nu hade avgjorts till den liberala demokratins fördel.
Den var liberal i den mån den erkände och lagfäste människans universella rätt till frihet, och demokratisk i den mån den kan existera enbart med de styrdas samtycke. Samtidigt förde friheten med sig stora inkomstskillnader och demokratin urholkades av populister med auktoritära drag.
I stället för att fördela skatteintäkter från de rika till de fattiga, sköter Europas stater numera sin finansiella hälsa genom att låna av kommande generationer. Följden av detta har blivit att väljarna har förlorat makten att reglera marknaden, vilket undergräver själva grundvalen för den efterlängtande välfärdsstaten. Allt detta har, enligt Krastev, lett till att européerna i dag är otryggare än i kalla krigets slutskede.
Europas 11 september
Otrygghet leder lätt till att fantasifyllda hotbilder antar stora proportioner. Européerna hyser, påpekar han, en oresonlig rädsla för att flyktingströmmarna främst skall störta den moraliska ordningen. Det väcker en längtan efter den starke ledaren, som med drastiska medel håller flyktingarna borta.
”Flyktingkrisen visade sig vara Europas 11 september”, noterar han. Flyktingströmmarna har satt EU på dess hittills största prov. Öppna gränser är inte längre ett tecken på frihet, utan betraktas nu som en symbol för otrygghet.
Globaliseringen har gjort hela världen till en by, men en by som lever i ”den globala jämförelsens diktatur”. Folk jämför sig inte längre med grannen, utan med de rikaste invånarna på planeten.
I dagens sammanlänkade värld är migrationen den nya revolutionen. Det är inte en massornas revolution, noterar Krastev, utan en individernas och familjernas utvandringsrevolution. Den inspireras inte av ideologiska skönmålningar, utan av ”Google Maps – fotografier av livet på andra sidan gränsen”. Med ett klick på datormusen kan en person i en fattig del av världen bilda sig en uppfattning om hur en skola eller ett sjukhus i väst fungerar.
De stora flyktingrörelserna ställer stora krav på de liberala demokratierna. Krastev frågar: Hur kan våra liberala rättigheter förenas med det faktum att vi åtnjuter dem som medborgare av samhällen som är olika fria och välmående? Den viktigaste faktorn för den enskildes livsinkomst är varken utbildning eller föräldrars utbildning utan födelseplats. Det bästa är att födas i Tyskland, Danmark eller Sverige.
”Det är”, skriver han, ”detta bördsrättslotteri som hotar liberalismens storslagna löfte och ger migrationen en central ställning i den globala politiken.” Flyktingkrisen har lett till att frågan om människans rättigheter har ersatts av en diskussion om säkerhet.
Andra värden
I ett intressant kapitel behandlar Krastev skillnaden mellan det östliga och västliga EU. De gamla öststaterna skulle imitera den liberala demokratin i väst. Men, skriver Krastev, imitation leder till en asymmetrisk relation, alltså ett maktförhållande, som i sin tur föder hat. Och hatet projiceras på någon, i detta fall invandrarna.
Västeuropéerna hyser också i allmänhet större tillit till sina nationella regeringar än till Bryssel. I öst har det varit tvärtom: man har satt sin tilltro till Bryssel, vilket lett till ett mindre engagemang för den egna regeringen.
Hur kommer det sig att centraloch östeuropéer blivit så främmande för värden som ligger till grund för Europeiska unionen och visar så lite solidaritet med andras lidande? Flyktingkrisen har tydliggjort att Östeuropa har en annan syn på de kosmopolitiska värden som EU betraktar som själva kärnan i den nya europeiska identiteten.
Den östeuropeiska flyktingfientligheten kan verka upprörande, noterar Krastev, men det är egentligen inte förvånande. Den har sina rötter i historien och den postkommu- nistiska övergångsperioden, men utgör samtidigt en europeisk variant av det folkliga upproret mot globaliseringen. Östeuropéerna är fattigare än västeuropéerna och deras reaktion är egentligen inte särskilt annorlunda än den hos Trumps vita anhängare.
I Ungern och Polen sitter den gamla kommunistiska eliten kvar, vilket enligt Krastev försvårat demokratiseringsprocessen. I det gamla Östtyskland har eliten däremot bytts ut.
Öst töms
Utflyttningen från de gamla öststaterna har varit stor, vilket påverkat det psykologiska klimatet: Polen har förlorat 2,5 miljoner, Rumänien 3,5 och Litauen 600 000 invånare.
Krastev känner bra till den bulgariska situationen. Under de senaste 25 åren har omkring 10 procent lämnat sitt land för att bo och arbeta utomlands. De flesta utvandrarna är mellan 25 och 50 år. Enligt den officiella statistiken bodde drygt två miljoner bulgarer utanför landet 2011. Det är en mycket hög siffra med tanke på att landet bara har sju miljoner invånare.
Enligt internationella valutafondens beräkningar kommer Centraleuropa och Östeuropa att förlora omkring 9 procent av sin förväntade bruttonationalprodukt under perioden 2015–2030 om utflödet av människor fortsätter i dagens takt.
Enligt ett populärt bulgariskt skämt finns det två sätt att hantera politisk oro och ekonomisk stagnation: Det ena är terminal 1 och det andra terminal 2 (på Sofias internationella flygplats).
Vad tror då Krastev om EU:s framtid? Han skriver: ”Europaprojektets sönderfall framstår som ett av de mest sannolika resultaten av dessa kriser.”
Boken kommer ut nu i år, men är skriven 2017. Med spådomar skall man vara försiktig och i en senare intervju i Der Spiegel (20.1.2018) mildrar han sin dystra syn till en något ljusare: ”Den europeiska krisen har lett till att ländernas intresse för varandra har ökat, vilket möjligen kan leda till ökat samarbete.”