Lyxig public service
■ Radioteaterns sommarserie för i år, Eva FrantzKlassfesten – pojken som försvann, är en thriller i form av en “mockumentär”, det vill säga en fiktiv historia berättad i form av en fejk-radiodokumentär. Journalisten Kajsa Mattsson (Jessica Grabowsky) ska göra ett radioprogram om en högstadieklass återföreningsfest i Kvarnliden, en småort någonstans längs med ett av järnvägsspåren som löper uppåt från Helsingfors. Men då en oväntad episod uppdagar ett bortglömt trauma förvandlas hennes vardagligt nostalgiska vinkling plötsligt till något mörkare. Mattsson börjar rota i ett mystiskt försvinnande för många år sedan, ett ärende som de flesta trodde (och några, som det visar sig, hoppades) att skulle vara avslutat för alltid.
Frantz talang för att väva ihop den rätta kusliga stämningen och dra i min nyfikenhets trådar väcker snabbt det deckarfan som slumrat inom mig så länge att jag nästan glömt det. Hennes specialitet är miljöer: det tar inte länge för Kvarnliden att bli en levande plats för mig som flytande blandar fantasibilder med levande intryck från diverse små och mellanstora nyländska orter. Att precis alla karaktärerna inte blir lika djupa och trovärdiga kan ursäktas med att galleriet ändå är ganska stort för en så pass kondenserad handling, och gör i slutändan inte så mycket. Samtliga skådespe- larröster är ändå väl utvalda och realistiska: från den styltigt byråkratsvenska polisväxeln till pensionärspappan som på klingande dialekt redogör för ortens historia under en bilskjuts.
Serien är ett tydligt hommage till David Lynchs massivt inflytelserika kultserie Twin Peaks både genom direkta referenser och genom paralleller i handlingen. I båda berättelserna är det orten och miljön som känns som huvudpersonen snarare än någon enskild karaktär, och den karaktär som känns mest som en huvudperson är ingen som vi ens får träffa under handlingens lopp. De är försvunna eller mördade, endast kvar på suddiga videoband.
Som helhet är Klassfesten en välskriven och välproducerad, lagom mörk och obehaglig och till och med lite beroendeframkallande mysteriethriller vars centrala gåta i alla fall jag själv inte kunde gissa mig till irriterande tidigt. Att den är gratis tillgänglig under sysslolösa och kanske lite långsamt mörknande sommarkväl- lar är en påminnelse om att public service kan vara värdefullt inte bara vad beträffar stora och viktiga aktualitetsämnen eller “svår” kultur utan också för den sortens mer lättsmälta underhållning som dominerar på kommersiella kanaler. Radio Vega 23.12, repris söndag 12.00. Samtliga 6 avsnitt finns på Yle Arenan från och med kl. 12.
OTTO EKMAN