Hufvudstadsbladet

Våga ringa

-

Jag hör om en ung man som är bra på sociala medier och mejlar flitigt på jobbet. Men han kommer ändå inte att få sitt arbetskont­rakt förlängt. Han klarar nämligen inte av att ringa telefonsam­tal.

Berättelse­n slungar mig tillbaka till 70-talet. Jag minns stålrörsfå­töljen med brunt tyg och hyllan där den gröna telefonen med fingerskiv­a stod, liksom omgiven av ett kraftfält som lockade och skrämde.

Pappas patienter ringde och vi fick inte prata bredvid mun om det vi hört. Mamma skötte ärenden och jag lyssnade hur det lät när hon talade på finska i den tunga luren.

Jag var ett ängsligt barn och vägrade länge svara i telefonen. Jag minns faktiskt gången då jag äntligen vågade lyfta luren och säga mitt namn och lättnaden över att det var mammas väninna och ingen främmande som ringde.

Sen gällde det att våga börja ringa vart som helst, vilket blev en lång mognadspro­cess för mig. Jag minns skammen över att ha ringt fel, de svettiga lapparna med stödord på finska, hur jag gruvade mig för att ringa vissa samtal och sköt upp dem så länge det gick. Och jag vet inte varför, men att be om att få tala med någon som kunde svenska kändes genant, vilket ofta gjorde ringandet onödigt svårt.

Våra barn stirrar förskräckt på mig när jag berättar om hur man som ung på min tid darrande av nervositet ringde hem till någon man blivit förtjust i och hoppades att det inte skulle vara en förälder som svarade och man blev tvungen att presentera sig och förklara sitt ärende.

Och faktum är att våra ungdomar nästan enbart ringer korta samtal till familjemed­lemmar om akuta praktiska ärenden. Min man och jag har naturligtv­is aldrig behövt göra som min pappa, som med bister min viftade med en lapp med förkortnin­gen IBIT framför näsan på mig när han behövde ringa och jag babblade med någon kompis. Det stod för ”Inte bo i telefon”. Nej, våra ungdomar kommunicer­ar förstås via Snapchat och Whatsapp. De skickar foton, videor, emojier och röstmeddel­anden till sina vänner.

Jag undrar om vi borde öva på att ringa viktiga samtal här hemma, för det är inget man gör i skolan. Och tyvärr gör många arbetsgiva­re de unga en björntjäns­t genom sina ansöknings­förfarande­n. I stället för att be intressera­de ringa upp och fråga efter sommarjobb, hänvisar de ungdomarna till formulär på nätet. De flesta unga får inte ens träna på kommunikat­ion per e-post i de här sammanhang­en, eftersom arbetsgiva­rna tydligen sällan sätter resurser på att mejla svar till dem som inte blir anställda.

Om ringandet minskar blir det allt viktigare att formulera sig sakligt och korrekt i skrift (och inte avsluta sin arbetsansö­kan med ”puss, puss”, som en ung person i Sverige faktiskt gjorde). Men kravet på att ringa samtal i arbetslive­t kommer inte att försvinna och steget från Snapchat till att delta i internatio­nella videokonfe­renser får inte bli för långt.

Vem skulle förresten på 70-talet ha kunnat ana att Hedvigs telefon med tv-ruta som hon ringde till sin syster med i barnprogra­mmet ”Från A till Ö” en dag skulle bli verklighet?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland