”Alliansfriheten hinder för djupare nordiskt samarbete”
Toppdiplomaten Peter Stenlund: Djupt samarbete kräver samma status i EU och Nato
– Så länge vi har en situation med olika arrangemang i förhållande till Nato och EU inom Norden kommer vi att möta stötestenen. Vill vi ha ett djupt nordiskt samarbete borde vi ha samma arrangemang i fråga om Nato och EU i de nordiska länderna.
Det säger tidigare statssekreteraren Peter Stenlund vid Utrikesministeriet i en exklusiv intervju för HBL. Det här är första gången som Stenlund, som har fungerat som utrikesministrarna Timo Soinis och Erkki Tuomiojas högra hand, uttalar sig offentligt i frågan.
Inför det instundande toppmötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Helsingfors kommenterar Stenlund farhågorna att Trump kan komma att erkänna Krim som ryskt.
– Det vore oerhört farligt om ett sådant arrangemang gjordes utan medverkan av Ukraina. Det skulle inte bara vara farligt för Ukraina utan också som exempel för ett agerande i Europa med den starkares rätt.
Lördagen den första mars 2014 då Stenlund tillträdde som statssekreterare, det vill säga kanslichef för Utrikesministeriet, träffade han under dramatiska omständigheter sin företrädare Pertti Torstila på kanslichefens arbetsrum. Avsikten hade varit att gå igenom teknikaliteter, men eftersom ryska elitsoldater samtidigt höll på att storma Krim fanns mer akuta ärenden att ta tag i. Redan följande dag närvarade Stenlund i den nya rollen som ständig expert vid presidentens och regeringens utrikes och säkerhetspolitiska utskott som var blixtinkallat till krismöte.
Finland anser att läget i Ukraina, särskilt på Krimhalvön, är mycket allvarligt. Hot med och användning av våld är oacceptabelt och strider mot FN-stadgan och internationell rätt. Rysslands militära åtgärder kränker Ukrainas territoriella integritet och självbestämmanderätt. Strävandena att ta över Krimområdet kan inte godkännas.
Med de orden inleds den officiella kommunikén från mötet vars protokoll är hemligstämplat.
– Det var ett möte som går till den utrikespolitiska historien. Finland tog mycket kraftigt ställning till förmån för interna tionell rätt och vi reagerade utan den normala konsultationsrundan där man i förväg kollar in hur andra länder ställer sig. Finland brukar vara ganska försiktigt och först pejla in hur landskapet ser ut, men i den här situationen gjordes en korrekt analys och Finland tog beslut som var oerhört värdefulla och principiellt viktiga, inte bara för hanteringen av Ukrainakrisen utan också i dag då vi ser andra hot där stormakter börjar agera utan att visa full respekt för internationell rätt och för den världsordning som vi har varit vana vid, säger Stenlund.
Intervjun för HBL är den första efter att Stenlund i våras lämnade sin fyraåriga tidsbundna post med unik insyn i landets utrikespolitiska toppskikt under en omvälvande tid.
För drygt ett par veckor sedan vid president Sauli Niinistös säkerhetspolitiska Gullrandakonferens oroade sig presidenten över att vissa stora länder börjar agera med den starkares rätt vilket gör att små länder som Finland får svårt att bevaka sina intressen. Stenlund delar Niinistös oro.
– Vi är beroende av andra och i den situation som råder behöver vi ett starkt EU mer än någonsin. Därför måste vi göra allt som står i vår makt för att främja sammanhållningen inom EU och kritisera oansvarigt agerande mer än tidigare, säger Stenlund och nämner Visegradgruppen, det vill säga de bångstyriga östeuropeiska länderna som har hamnat i onåd hos resten av EU bland annat på grund av att länderna vägrar ta emot flyktingar.
Men också på hemmaplan i Finland gäller det att se till att inte nationella intressen sätter käppar i EUhjulet och jobba tätt ihop med Frankrike och Tyskland.
Stenlund hör till dem som alltid har ansett att det nordiska samarbetet är viktigt för Finland på grund av vår geopolitiska sits. De senaste åren har renässansen för det nordiska varit påtaglig inom utrikesförvaltningen.
– Då vi blev EUmedlemmar fanns det en tendens att negligera det nordiska samarbetet, men så är det inte längre. Samtidigt berättar det något om hur svår situationen är då vi igen är tvungna att sträcka oss efter det nordiska halmstrået.
Krimkrisen och kriget i Ukraina var ärenden som dominerade under Stenlunds tid i Utrikesministeriets ledning. Så småningom
kom också andra frågor in i bilden: till exempel arbetet med regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som skrevs samtidigt som molnen hopade sig.
Natooptionen viktig
– Vi fick ett slutresultat som ganska långt förenade de utrikespolitiska grupperingarna i Finland bakom en gemensam syn. En väsentlig del av den kompromissen är att den innehåller möjligheten att ansöka om Natomedlemskap ifall att den säkerhetspolitiska situationen skulle förutsätta det. Den här möjligheten är en väldigt viktig säkerhetspolitisk signal, både till Ryssland och till Natoländerna. Dess existens bidrar till stabilitet och säkerhet och till en moderering av spänningen i Östersjöområdet. Donald Trump och Vladimir Putin ska snart träffas i Helsingfors. Det råder en oro över vad de här två herrarna ska hitta på då de är på tu man hand. Tänk om de bestämmer att Nato inte ska utvidgas mer. Då åker Natooptionen i soptunnan. Har du funderat på det? – Det är en väldigt spekulativ fråga. Före toppmötet mellan de två presidenterna ordnas Natotoppmötet i Bryssel som det gäller att följa med stor noggrannhet. Som sig bör har vi en delegation under ledning av presidenten på väg dit vilket är bra. Man ska kanske inte på förhand börja spekulera i ett worst case-scenario. Men det är klart att oberäkneligheten som finns på amerikansk sida är ett bekymmer för Finland. Det skulle vara en sådan totalomvändning av amerikansk politik att det är svårt att föreställa sig att hela det amerikanska säkerhetspolitiska etablissemanget skulle svälja en sådan sak. Hur reagerade du när du fick höra att toppmötet skulle hållas i Helsingfors? – Jag reagerade positivt. Det är en bekräftelse på att Finland har kunnat sköta sina bilaterala relationer både till Moskva och till Washington. Samtidigt kvarstår bekymren också för Finlands del i vardera riktningen, säger Stenlund och fortsätter med att kasta fram en fråga:
– Hur påverkar man president Trump egentligen? Genom att vara positiv och respektera hans prestige uppnår man kanske att man finns med bland plusländerna i hans register. Men kan man bevaka sina rättigheter effektivt trots att man hör till plusländerna?
– Dialog är nödvändigt också mellan USA och Ryssland. Därför är min bedömning att mötet trots allt innebär ett steg framåt även om det är förknippat med risker.
I dag hör gråzonsuppfattningen till historien, men det finns tendenser att saken kommer upp till diskussion på nytt.
När det gäller Finlands egen agenda i förhållande till Ryssland hör Stenlund till dem som anser att Finland inte ska tala med kluven tunga: att man i dialog med Ryssland stryker landet medhårs och kommer med ett annat budskap när man talar med västliga ledare.
– Det enda som väcker respekt är om man är konsekvent och vågar föra fram sin egen uppfattning.
– Presidenten har alldeles säkert gjort det. Men det är klart att det också i Finland finns en tradition där man försöker stryka medhårs. Det är ett väldigt farligt beteendemönster. Det väcker inte respekt och det kan leda till missförstånd. Kan du ge några exempel på att stryka Ryssland medhårs från de senaste åren? – Till exempel om man skyller på att det är makthavarna i Bryssel som har fattat sanktionsbesluten mot Ryssland och låter förstå att vi egentligen skulle föredra något annat. Faktum är att Finland är med och fattar besluten i Bryssel. Vi bär vårt ansvar för sanktionerna och det vet naturligtvis alla utrikespolitiska experter. Därför väcker det ingen respekt om man försöker vinna billiga poäng genom att kasta skulden på Bryssel eller Tyskland och Frankrike eller någon annan. Inför det amerikansk-ryska toppmötet har det förekommit spekulationer om att Trump kan komma att erkänna Krim som en del av Ryssland. Hur ska vi förhålla oss om Trump går med på att Krim är ryskt? – Det vore oerhört farligt om ett sådant arrangemang gjordes utan medverkan av Ukraina. Det skulle inte bara vara farligt för Ukraina som skulle förlora Krim utan också som exempel för ett agerande i Europa med den starkares rätt. Då ska man inte vara överraskad om man i de baltiska länderna är bekymrade över sin säkerhet och vill se mer amerikansk och Natonärvaro i området.
Stenlund förtydligar här att även om han tycker att det är nödvändigt med dialog mellan USA och Ryssland så måste dialogen respektera internationella principer i folkrätten. Det instundande toppmötet har också satt fart på en diskussion om intressesfärer och det har sagts att mötet äger rum på ”neutral mark” fast vi inte är ett neutralt land. Finns det en risk att toppmötet används för att placera Finland i en gråzon mellan öst och väst? – I dag hör gråzonsuppfattningen till historien, men det finns tendenser att saken kommer upp till diskussion på nytt. Presidenten har många gånger påpekat att vi hör till väst. Och det är oerhört viktigt att våra egna utrikespolitiska och säkerhetspolitiska debattörer använder rätt begrepp: Vi är inte neutrala, vi är militärt alliansfria och vi hör till EU. Av den här anledningen är Sverige som också är alliansfritt så viktigt för oss. Väljer Sverige att bli Natomedlem medan vi skulle stanna utanför, skulle gråzonsuppfattningen bli ännu mer uppenbar. Och här kommer vi igen in på varför det är så viktigt att EU fungerar.
Samarbetet med Sverige betecknar Stenlund som ”absolut nödvändigt” och han nämner också särskilt våra bilaterala arrangemang med USA, Storbritannien och Tyskland.
Alliansfrihet hindrar samarbete
– I det nordiska samarbetet måste man vara medveten om att Natoansvaret för Norge och Danmark innebär ett hinder för hur långt de här två länderna kan samarbeta med icke alliansmedlemmarna Finland och Sverige. Så länge vi har en situation med olika arrangemang i förhållande till Nato och EU inom Norden så kommer vi att möta stötestenen. Borde vi ha samma arrangemang i hela Norden? – Det skulle naturligtvis vara det bästa. Ska man tolka det som att du är för ett finländskt Natomedlemskap? – Det är en svår fråga. Men om vi skulle vilja ha ett djupt nordiskt samarbete så borde Norge och Island bli EU-medlemmar och Finland och Sverige Natomedlemmar. Men det är förstås en annan sak hur man når dit med tanke på de komplikationer och risker som finns på vägen.
HBL ber Stenlund vara lite mer specifik kring riskerna och han nämner komplikationer inom Nato, det vill säga att något av medlemsländerna ställer sig på tvären och inte vill att Finland upptas i alliansen eller att det ordnas en folkomröstning som utsätts för manipulation.
– En folkomröstning vore en oerhörd risktagning. Det värsta som kunde hända skulle vara att vi skulle ha allting förberett inför ett medlemskap och det ordnas en folkomröstning där resultatet blir nej. Då skulle vi ha försvagat vår position riktigt ordentligt i förhållande till det nuvarande arrangemanget. Presidenten tycker annorlunda i den här frågan. Han har flaggat för en folkomröstning. Har du meddelat honom din åsikt? – Som tjänsteman har jag inte uttryckt mig i frågan. Det här är första gången jag uttalar mig. Jag deklarerar inga stora saker om jag är för eller emot, utan jag gör en analys. Och den är att vi borde ha samma arrangemang i fråga om EU och Nato i de nordiska länderna om vi vill ha ett riktigt djupt nordiskt samarbete.
Samarbete kontroversiellt för Sverige
Peter Stenlund analyserar också det finsk-svenska säkerhetssamarbetet som han ser som väldigt viktigt; både det samarbete som sker mellan Finland och Sverige, men också där Finland och Sverige tillsammans agerar i förhållande till tredje länder, till exempel USA.
– Finland har inte satt ut någon gräns över hur långt vi är redo att gå i vårt samarbete med Sverige, men frågan är hur långt Sverige är redo att gå? Man behöver inte vara väldigt insatt i den svenska utrikespolitiska och säkerhetspolitiska traditionen för att förstå att varje steg vidare är kontroversiellt för Sverige. Det här gäller i synnerhet om vi går mot ett mer formaliserat gemensamt ansvar för varandra. Borde vi ha ett fördrag om gemensamt försvar mellan Finland och Sverige? – Det är klart att det skulle vara bra om vi uppnår det, men i Sverige skulle man då bryta en princip. Jag kan väl tänka mig att det i så fall också kommer att finnas de som i Sverige tycker att man i stället borde ta steget fullt ut och gå med i Nato.
Peter Stenlunds fyraåriga mandatperiod som statssekreterare löpte ut i våras. Fortsättningsvis har han en tjänst som utrikesråd, men han håller på att trappar ner inför pensioneringen som senast infaller då han fyller 68 i början av nästa år.
Under försommaren har Stenlund därför haft tid att vistas en längre tid på sommarstället i Kristinestads skärgård på en holme mellan Sideby och Skaftung.
– Det är ingen hemlighet att jag har haft lite problem med totalinbromsningen som kom i våras. Det var en stor omställning från att först sitta med i alla sammanhang och sedan inte göra det. Nu får jag söka nya kanaler för att hålla mig uppdaterad. För mig har samhällsengagemang alltid varit mer än brödföda, säger Stenlund som innan han blev diplomat i mitten av 1990-talet var långvarig partisekreterare för SFP.
Stenlund har redan åtagit sig ett par nya uppdrag: Han sitter med i tankesmedjan Magmas styrelse, är programrådgivare för Nya Utrikespolitiska Samfundet och blev nyss ordförande för delegationen för Kilens hembygdsgård, som är ett museioch fritidsområde i Sideby, Kristinestad.