Tillbaka i rännstenen med England, Colombia och Geiger
England och Colombia bjöd på det mesta en fotbollsmatch kan bjuda på. Bra spel, dåligt spel (i långa stunder), ett Colombia som trodde det var en bra idé att anfalla med tre man mot åtta, en Harry Kane som var livsfarlig hela tiden, En Radamel Falcao som måste ha känt sig ensammare på topp än Harry Harkimo på sin solosegling, en Kieran Trippier som försökte spela som Dani Alves (utan att riktigt ha verktygen för det) och ett mål på stopptid av Colombia som betydde förlängning. Och framför allt: ENGLAND vann en strafftävling trots att Jordan Henderson sträckte ut en varm, hjälpande hand till Colombia då han bommade sin straff.
Men kanske att England under, i engelska mått mätt hyfsat unga landslagstränaren, Gareth Southgate lyckats bli kvitt demonerna och spökena som pinat det landslaget i utslagsmatcher. Den statistiken är ingen vacker läsning för ett land som också inom fotboll anser sig vara störst, vackrast, kanske bäst och definitivt rikast.
Mycket har hänt inom fotbollen de senaste 20 åren. Inte minst inom den engelska där proffsigheten också utanför planen nått helt andra nivåer än det som var kutym så sent som under 90-talet. Då Eric Dier satte den avgörande straffen mot Colombia firade han med laget en kort stund och tog sedan sikte på omklädningsrummet, ett isbad, massage, mat, sportdryck och sömn. Hade Paul Gascoigne satt den sista straffen hade krögarna i Moskva gnuggat sina händer av vällust i vetskapen om att kvällen kan bli riktigt lukrativ då ”Gazza” tar pojkarna med på en nattmacka på stan. I dagens England är exempelvis Harry Kane absolutist. I 1990-talets England kunde Kane knappast ha spelat. Han hade frysts ut av stjärnorna som tyckte det var coolt att träna bakfulla. Vilken väg som är den rätta behöver knappast skrivas ut.
Mark Geiger hade garanterat gjort sin läxa, gymnasielärare i matematik som han är. Detta var amerikanens sjätte match som rättsskipare i VM och en han aldrig glömmer.
Det var hans andra utslagsmatch. Den första var en tämligen odramatiskt historia i Brasilia för fyra år sedan då Frankrike slog Nigeria utan att förta sig. Den gången höll han matchen i sina tyglar.
Det var lite grinigt redan före paus men i andra halvlek blev planen i Moskva en krigszon. En zon där det mesta verkade tilllåtet. Filmningar, stämplingar, efterslängar, skallningar, flygande maror och framför allt dessa förbaskade torgparlament kring domaren där ibland fem, stundtals tio privilegierade fotbollsstjärnor står och skriker i kapp i domarens öra. En syn som blivit kännetecknande för en annars utmärkt turnering. En syn som tyder på att väldigt många spelare inte respekterar vare sig domslut eller spelet och något som borde kväsas med hård hand. Om inte annat så i efterhand med hjälp av VAR för det kan vara svårt för domaren att uppfatta situationen då du har en skogstokig Sanchez och en Henderson ur balans som skriker i dina öron.
Geiger tappade greppet om matchen då han fullständigt korrekt dömde straff till England efter att Carlos Sanchez kopplat ett livtag kring Harry Kanes midja som till och med superbrottaren Alexander Karelin hade grymtat uppskattande över. Tror i och för sig att Karelin inte såg matchen. Han satt väl fördjupad över någon bok hemma i biblioteket.
Sanchez tappade besinningen och torgparlamentet hade inlett sin session. Sin första av väldigt många under andra halvlek och förlängningen.
Åtta gula kort kunde ha varit 18 och ett par röda hade definitivt varit på sin plats. Om det hjälpt Geiger vet ingen men hade väl varit värt ett försök.
43-åringen från New Jersey saknade kanske den pondus som kollegorna Pistana, Kuipers, Brych eller Cakir har.
Att vara fotbollsdomare hör till världens svåraste och mest otacksamma jobb. Trots hjälp av VAR, videodomare och assisterande domare är det domaren ute på planen som tar besluten och som är boss. Vissa domare är bra på att kommunicera med spelarna och bra på att med glimten i ögat hålla spelet i sina händer. Vissa leder matcherna via sin auktoritet. Geiger var inte bra på någondera och har dömt klart i denna turnering.
Ett stort ansvar faller på spelarna. Eller borde falla. Sorgliga scener där de omringar domaren gång efter gång. Bra kaptener hade samlat sina trupper och sagt att nu slutar vi tjafsa. Det klarade inte i sig briljanta Radamel Falcao eller Harry Kane av.
Helt klart är att Fifa måste se över domarnas rättigheter och integritetsskydd. Strängare straff måste sanktioneras för spelare som omringar domare. Mycket strängare.
Tror inte Janne Andersson eller hans stab drabbades av skrämselhicka då de tittade på åttondelen. Visst var England bättre mot ett Colombia som effektivt tvättade bort den fräscha doft laget lämnade efter sig i VM 2014. Nu var det bara tråkigt och cyniskt. Att laget ändå var på vippen att gå vidare skvallrar om en viss klass och engelsk oförmåga. Kanske främst det sistnämnda.
Sverige har all anledning i världen att gå in i kvartsfinalen på lördagen med stor tillförsikt. Kvalitativt är England bättre på nästan varje position men sådant bryr sig som bekant inte svenskarna om.
Det här var Englands andra tuffa match i VM. Tunisien och Panama var inga mätare. Belgien blev det stryk mot och Colombia var nära att orsaka Three Lions ännu en försmädlig förlust. Samtidigt är detta unga England ett lag som hela tiden lär sig. Ett lag som känns mer sammansvetsat än många tidigare upplagor. Ibland måste man gå genom eld och vatten för att nå riktigt långt. Mot Colombia höll det på att gå illa. Men räkna nu för böveln aldrig ut ett engelskt landslag som vinner en straffsparkstävling. Det här var Englands fjärde straffsparkstävling på VM-nivå. Och den första segern.
Trendbrott är ett uttryck i tiden. Detta kan ha varit ett stort sådant för England.
De engelska medierna, som legat överraskande lågt de senaste åren, har under de senaste veckorna fått ny vind i seglen. Vissa experter kallar Sverige en munsbit som England slår 99 gånger av hundra. Den engelska arrogansen och högmodet verkar alltså vara på uppgång igen inom den samlade presskåren. En liten historielektion: Sverige och England har mötts åtta gånger i tävlingsmatcher under årens lopp. Två svenska segrar, fem oavgjorda och en engelsk triumf är facit. Målskillnad 9–7 till Sverige.
Under de senaste 50 åren har lagen mötts 15 gånger. Fem segrar för Sverige, åtta oavgjorda och två segrar för Jolly Old.
Tur för England att Southgate efter matchen sade att England underskattat Sverige i åratal och att det inte kommer att hända igen.
Goda nyheter för England att landslagstränaren säger så, för är det en sak VM visat är det att England inte har råd med ett uns högmod mot någon alls.
Det blev två matcher med fotboll i fokus. Tack Japan, Belgien, Sverige och Schweiz för det. Sen var det dags igen för de bortskämda multimiljonärerna med ett uppförande som ett gäng ligister att äntra scenen.