Med tåg från Colombo

Sri Lanka erbjuder ett förhållandevis litet och kompakt resepaket. Landet är idealiskt att resa runt i. Resorna mellan de ändlösa stränderna och höglandet i öns mitt är en upplevelse i sig.

Sri Lanka är ett utmärkt land att resa runt i, och med tåg kommer man både långt och högt. Järnvägen är lika gammal som den i Finland. Vi tar tåget från Colombo till Kandy, fortätter uppåt och sedan småningom ner igen längs en cirkelformad bana. På vägen syns teplantagerna som ersatte regnskogen redan under kolonialtiden. Djurlivet är rikt och elefanterna vana vid turisternas jeepar och tuk-tuk.

Lite googlande ger vid handen att Sri Lanka har ett relativt utbrett järnvägsnätverk och att rutten ColomboKandy-Batulla erbjuder fantastiska vyer till förmånliga priser.

– Biljetterna är slut, tågen är fulla, säger en biljettkassa på Colombos hektiska centralstation Colombo Fort.

– Gå till disk nummer 17, uppmanar en annan.

Vi bollas runt på stationen och känner oss som vilsna turister, vilket vi i och för sig är. Kanske vi inte är direkt vilsna, men turister är vi absolut.

Vi har bestämt oss för att åka till den lilla staden Ella i Sri Lankas högland, men det verkar vara omöjligt att få tag på tågbiljetter. Till slut har vi tur och det visar sig trots allt finnas biljetter till följande dag.

Dagen därpå återkommer vi till Colombo Fort, där vi hittar rätt perrong och rätt tåg. Visslingen ekar i stationshallen. Vi sitter tryggt på tåget som ska ta oss på en av världens mest pittoreska rutter från det heta Colombo upp till de svalkande bergen.

Vi har försett oss med mat och dryck, och de kommer väl till pass under den nio timmar långa färden. Ännu mera köper vi av försäljarna på tåget som säljer ”wadi, wadi”, degknyten med kött- eller grönsaksfyllning.

De första timmarna passerar utan större entusiasm medan tåget tuffar över Sri Lankas plattland. Vid alla stationer finns skyltar där det står vilken höjd vi befinner oss på, och sakta men säkert blir siffran högre. Tågstationen i Rambukkana, 114 kilometer från Colombo, ligger på 116 meters höjd. Det är nu klättringen börjar på allvar.

Ibland sitter vi på våra säten, ibland hänger vi i de vidöppna dörröppningarna. Det är en härligt befriande känsla att sitta och dingla med fötterna i öppningen och titta ut över bergen. Sitter man på rätt sida har man solen i ansiktet samtidigt som det fläktar behagligt. Men det gäller att hålla i sig och att ha koll på tunnlar och elstolpar.

Kolonialistiskt arv

Järnvägen byggdes av britterna som koloniserade Sri Lanka, på den tiden kallat Ceylon, åren 1802–1948. Den är ungefär lika gammal som järnvägen i Finland. 1864 inleddes tågtrafiken i liten skala för att förenkla transporten av exportråvaror, främst te och kaffe, ner till kusten.

Innan dess hade såväl portugiser som holländare hittat hit, något man märker i Galle på södra kusten. En hel stadsdel, Galle Fort, består enbart av gamla byggnader från kolonialtiden.

Området har utlysts till världsarv av Unesco. Det påminner lite om Sveaborg, men är mera stadsaktigt med hotell, restauranger och butiker. Galle Fort är som en välpolerad kuliss avsedd för turister, även om lokala innevånare också gillar att umgås på de mäktiga vallarna som stått emot väder och vind i hundratals år.

När tåget anländer till inlandets största och viktigaste stad Kandy stiger många turister av, och många på. En försiktig uppskattning är ändå att en majoritet av passagerarna är lokala.

Ju högre vi kommer desto bättre blir vyerna. Vart man än tittar är det grönt och frodigt. En gång fanns här regnskog, nu är det tebuskar som växer på sluttningarna.

Vi börjar vara rätt högt uppe och när tåget rullar in i Nanu Oya visar skylten att vi befinner oss på 1 623 meters höjd. En äldre dam som vi kommit i samspråk med tackar för sig, säger ”bye bye” och stiger av, och jag funderar i mitt stilla sinne hur annorlunda livet måste vara här i Nanu Oya än vad det är hemma i Helsingfors.

Tåget fortsätter sin färd, än ska vi ta oss över några bergsknallar innan vi är framme. På Pattipolas station har vi nått kulmen vad höjden be-

träffar. 1 891 meter står det på skylten. Det här är Sri Lankas högst belägna tågstation, öppnad 1893.

Det har börjat skymma. Luften är sval trots att vi är i tropikerna, och tåget börjar sakta rulla neråt. Några stationer till och vi når Ella.

Sköna dagar i bergen

Ella ligger på en kilometers höjd, och det visar sig snabbt att också andra turister hittat denna pärla. Tills vidare lyser massturismen med sin frånvaro, men frågan är hur länge.

Vi har bokat boende via Airbnb. Var och varannan familj verkar ha ett par rum att hyra ut. Från det enkla men trivsamma rummet har vi fantastisk utsikt över bergen, och den hemgjorda frukosten är utmärkt.

I Ella hyr vi en skoter vilket visar sig vara ett lyckat drag. Dels för att det trots den stundvis galna trafiken är kul att köra upp och ner längs serpentinvägarna, dels för att man har friheten att röra sig vart som helst på ett sätt som inte blir dyrt.

Vi åker till vattenfallet Rawana Falls och klättrar upp till en för hinduer helig grotta. En karta visar att det finns en fin järnvägsbro mellan Ella och Badulla.

– Hej, ni söker säkert bron. Jag kan guida er, säger en pojke när vi parkerat skotern.

Naveen är 15 år och talar perfekt engelska. Han är väl insatt i sitt land och berättar om allt från te- och kanelodling till landets historia och den lankesiska vardagen. Finland känner han till, till och med några finska produkter:

– Clash of Clans, Angry Birds och Nokia kommer från Finland!

Efter en kvarts traskande på stigar som ibland går över folks gårdstun ser vi den mäktiga järnvägsbron som går över en djup dal.

Plötsligt kommer det blå tåget ut