Hufvudstadsbladet

Stroken stoppar inte Christa Mickelsson

Hur känns det då nästan allt tas ifrån en och man blir tvungen att lära sig tala och gå på nytt? Det vet 34 år gamla Christa Mickelsson som plötsligt fick en hjärnblödn­ing i höstas.

- SPT-LINNEA DE LA CHAPELLE

Christa Mickelsson, 34 år, fick en massiv blödning på vänstra sidan av hjärnan i höstas.

Läkarna kunde omöjligt säga om hon någonsin skulle lära sig att tala och gå på nytt. Men nu motionscyk­lar hon varje dag och kan promenera 1-2 kilometer tack vare ett stöd på högra benet.

– Jag kan egentligen säga vad som helst nu men det tar tid. Orden finns i huvudet men de är svåra att få ut.

– Jag vet inte om jag bara skrek “aaah” eller “hjälp mig” men då jag vaknade upp kunde jag inte prata och var förlamad på högra sidan.

Det var söndagen den 3 september 2017. Christa Mickelsson skulle hämta sin nio år gamla dotter Juni från äventyrspa­rken Hoplop i Esbo. I samband med parkerande­t tappade Mickelsson sin telefon.

Hon märkte inte att hon tappade den eller att något var fel. Då Mickelsson skulle stiga ut ur bilen bar inte benen och hon föll till marken. Hon skrek på hjälp och någon ringde en ambulans som var på plats på bara några minuter.

– I ambulansen visste jag inte vad som hade hänt. Jag märkte inte ens att jag saknade känsla på höger sida.

“Christa var hela tiden där”

På sjukhuset blev det snabbt klart att det var frågan om en massiv hjärnblödn­ing på vänstra sidan av hjärnan. Mickelsson sövdes ner för operation och läkarna lyckades stoppa blödningen. I det här skedet visste ingen om Mickelsson någonsin skulle återhämta sig. Christa Mickelsson­s man Linus Mickelsson miste ändå aldrig hoppet.

– Redan första dagen försökte Christa kommunicer­a med mig genom att klämma min hand. Enligt sjukhusper­sonalen hade hon inte gett några tecken på att förstå något, men jag förstod ganska snabbt att hon var rätt klar i huvudet, säger Linus Mickelsson.

Neurologis­ka tester som gjorts senare visar att Christa Mickelsson inte förlorade sin personligh­et eller intelligen­s, men hjärnblödn­ingen hann förstöra hennes talcentrum och rörlighet på högra sidan. Hon tappade både finskan och smaksinnet och kunde inte heller gestikuler­a till en början. Läkarna kunde omöjligt säga om hon någonsin skulle lära sig att tala och gå på nytt.

– Jag var mest frustrerad över att läkarna inte kunde ge någon statistisk uppskattni­ng. Jag ville veta hur många i det här skicket brukar återhämta sig, men det kunde de inte säga. Det var ganska förkrossan­de och vi var väldigt ledsna, men eftersom läkarna inte sade så mycket var vi också hoppfulla, säger Linus Mickelsson.

Kryptisk emoji

Christa Mickelsson fick relativt snabbt rörelsen tillbaka i det högra benet. Hon kunde redan efter några dagar röra på tårna och lyfta lite på benet. Hon kunde också skicka textmeddel­anden med emojier.

– En vecka efter hjärnblödn­ingen skickade hon siffran elva och en arg emoji åt mig. Jag förstod inte alls vad det var frågan om, förrän jag insåg att hon försökte påminna mig om vår dotters gymnastik som var klockan 11 och som jag vid det laget redan missat, säger Linus Mickelsson.

Christa Mickelsson­s minne var det alltså inget fel på men att uppfatta allvaret i situatione­n var svårt.

– Jag förstod allt Linus berätta- de för mig men hur allvarligt skadad jag var förstod jag först flera veckor efter hjärnblödn­ingen, säger Christa Mickelsson.

– Det är också stor skillnad på att känna till något och förstå den långsiktig­a innebörden av det som hänt. Jag tänkte att “okej, nu gick det åt skogen, men det kunde ha gått riktigt tokigt”. Jag bestämde mig för att glädjas över att Christa lever i stället för att vara ledsen över att det gick så dåligt som det gick, säger Linus Mickelsson.

Mådde dåligt och var trött

Dagarna på sjukhuset gick och Mick- elsson satt i rullstol och kunde inte prata. Den livlösa högra armen hade hon i ett axelstöd, så att armen inte skulle hänga fritt och lossna från sitt fäste.

– Jag mådde psykiskt dåligt och var trött hela tiden. Små saker var överväldig­ande för mig. Till exempel om barnen kom och hälsade på blev jag tvungen att sova jättemycke­t efter besöket.

Mickelsson hade svårt att umgås med andra, samtidigt som ensamheten på sjukhuset höll på att ta kål på henne. Hennes familj besökte henne ofta och kompisarna skrev till henne. Fysioterap­i varvades med talte-

rapi och Mickelsson gjorde alla sina övningar med stor omsorg. Sakta men säkert blev hon starkare och kring jul blev hon äntligen utskriven från sjukhuset.

Sjunga, ta foton och laga mat

I dag, över ett halvt år senare, bor Mickelsson hemma i Esbo och har gjort stora framsteg sedan sjukhusvis­telsen, men kampen är inte över.

– Jag går på olika fysio-, ergooch talterapie­r varje dag. Jag blir fortfarand­e trött av alla intryck men inte lika trött som förr. Jag klarar mig ofta med en längre tupplur mitt på dagen.

Mickelsson motionscyk­lar varje dag och kan promenera 1-2 kilometer tack vare ett stöd på högra benet. Finskan är fortfarand­e som bortblåst men smaksinnet har återvänt och hon lär sig för tillfället att äta med höger hand igen.

– Jag kan till exempel sjunga, ta foton och laga mat igen. Det störde mig också i höstas att jag inte kunde vara en sådan mamma som jag vill vara, men nu kan jag det. Jag kan leka med mina barn igen. Min sex åriga son Amos och jag är lika duktiga på att läsa, säger Christa Mickelsson och skrattar.

– Det där stämmer inte, du läser ju i samma takt som tidigare, det går bara långsammar­e när du läser högt, flikar mannen Linus Mickelsson in.

En långsam men vass penna

Innan hjärnblödn­ingen jobbade Mickelsson som journalist och fotograf. Att tappa skrivförmå­gan är något hon sörjer mycket.

– I början var mina skrivövnin­gar väldigt enkla, till exempel att fylla i en bokstav som fattades i ett kort ord, men det gick inte. Det var jättesvårt. Känslan går inte riktigt att beskriva, men nu skriver jag ganska bra, tycker jag.

I dag skriver Mickelsson alla sina textmeddel­anden, Instagramu­ppdatering­ar och mejl själv. Från att ha varit en mästare på att skriva snabbt går det ändå relativt långsamt. Detsamma gäller talet.

– Jag kan egentligen säga vad som helst nu men det tar tid. Orden finns i huvudet men de är svåra att få ut. Så Linus pratar bättre för mig, säger Mickelsson som redan vant sig vid att hennes man Linus ofta får tala för henne.

Vad hon inte gillar är då folk gissar vad hon ska säga och fyller på med ord.

– Att just det frustrerar Christa lärde jag mig på bara några timmar, säger Linus Mickelsson och skrattar.

“Tänk om det inte skulle ha hänt”

Familjen Mickelsson smälter fortfarand­e det som hänt och Linus Mickelsson sticker inte under stolen med motgångarn­a.

– Visst har jag många gånger tänkt att allt var betydligt lättare förr och “tänk om det inte skulle ha hänt”, men livet här på jorden är inte i nuläget avsett att vara perfekt. Det finns i stället en massa stöd kraft, hjälp och hopp om framtiden att få, säger Linus Mickelsson.

Christa Mickelsson instämmer och säger att hon inte en gång tänkt tanken att ge upp.

– Det är hårt, jättehårt, men jag måste. Det finns inte någon annan väg än att kämpa, säger Christa Mickelsson.

I dag är familjens humör och kämparanda mycket bättre än i höstas och barnen är glada över att få umgås med sin mamma igen.

– Christa har faktiskt börjat uppskatta mig mer. Hela “ensam är stark”-jargongen har lite tonats ner och vi har hittat en balans, säger Linus Mickelsson retsamt.

– Linus har varit min hjälte. Han hälsade på mig varje dag på sjukhuset, till och med två gånger per dag. Han är mitt största stöd, säger Christa Mickelsson.

Instagramm­ar om sina framsteg

Jag blir fortfarand­e trött av alla intryck men inte lika trött som förr. Jag klarar mig ofta med en längre tupplur mitt på dagen.

Journalist­rollen har Christa Mickelsson inte helt och hållet släppt. I dag har hon ett Instagramk­onto med över tusen följare där hon publicerar korta videor och texter om sig själv och sin rehabilite­ring.

– Med Instagramk­ontot vill jag hjälpa mig själv och andra. Det finns många unga personer som fått någon form av stroke, så Instagram fungerar också som en mötesplats. Dessutom vill jag upplysa andra om vad en hjärnblödn­ing är, säger Mickelsson.

Varför just Mickelsson fick en hjärnblödn­ing vet läkarna inte. Hon hade aldrig tidigare opererats och visste själv väldigt lite om hjärnblödn­ingar.

– Att återhämtni­ngen tar så här lång tid var en överraskni­ng för mig. Den håller säkert på hela livet och om jag någonsin blir helt frisk vet ju ingen.

En sak är ändå klar: Christa Mickelsson har bestämt att hon en dag ska köra bil och gå på gym. Att hon inte kan jobba är något hon inte stressar för i nuläget. Hon får rehabilite­ringspensi­on för ett år framåt och hoppas förstås kunna jobba igen, men tror att det är en god väg dit.

– Jag har skojat med Linus att jag kan bli hans lyxfru, säger Christa Mickelsson.

– Du har inte berättat för mig hur mycket du tjänar på ditt Instagramk­onto, kontrar Linus Mickelsson.

 ?? FOTO: LINNEA DE LA CHAPELLE/SPT ??
FOTO: LINNEA DE LA CHAPELLE/SPT
 ?? FOTO: LINUS MICKELSSON ?? Christa Mickelsson­s mamma Ingegärd Sandvik besökte ofta Mickelsson på sjukhuset och har varit hennes assistent fram till nu.
FOTO: LINUS MICKELSSON Christa Mickelsson­s mamma Ingegärd Sandvik besökte ofta Mickelsson på sjukhuset och har varit hennes assistent fram till nu.
 ?? FOTO: LINNEA DE LA CHAPELLE/SPT ?? – Christas humor försvann aldrig. Det lilla hon kunde säga i början var oftast något lustigt, säger mannen Linus Mickelsson.
FOTO: LINNEA DE LA CHAPELLE/SPT – Christas humor försvann aldrig. Det lilla hon kunde säga i början var oftast något lustigt, säger mannen Linus Mickelsson.
 ?? FOTO: LINUS MICKELSSON ?? Christa Mickelsson minns inte så mycket av de första dagarna på sjukhuset.
FOTO: LINUS MICKELSSON Christa Mickelsson minns inte så mycket av de första dagarna på sjukhuset.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland