Främst lockar naturligtvis Klockrike – på en gång konkret socken och en symbol för den ouppnåeliga fristaden, på en gång associerande till klockors stilla klang och till klockors tidstyranni. Kristin Olsoni i dagens kulturessä om Harry Martinson och Väge
I år har det gått 70 år sedan Harry Martinsons Vägen till Klockrike kom ut. Det är en roman som har påverkat regissören Kristin Olsoni djupt: en från början realistisk berättelse som blev en saga, skriver hon i sin essä.
Vägen blir ett löftesflöde som strömmar in genom deras ögon och ut genom deras hälar, ett löftesflöde som är självändamål: uppfyllelse i sig själv. Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går.
Den som går och ser och tänker är Bolle, huvudpersonen i Harry Martinsons luffarroman Vägen till Klockrike. Om denna har mycket sagts och debatterats sedan publiceringen 1948. Somliga har kommit fram till att romanen inte är någon roman, medan andra slagit fast att den inte handlar om luffare. Den fridsamt filosoferande vandringen genom Svea rikes härader har väckt våldsam aggression och hängiven kärlek.
Se där vad skönlitteratur kan åstadkomma.
Skön kan en luffares vandring aldrig vara – har realisterna bestämt.
Naturen kan inte ta så stor plats i en roman – har naturalisterna förklarat.
Och visst: ”Det handlar om frihetens omöjlighet, om förnedring och mat, om alla slags tadel för att man går och om ständig ovälkomst.”
Men också: ”Glädjen över att vara till fanns. Den kom ofta stigande. Ty solen var inget samvetsöga och heller inte månen.”
Glädje att vara till fanns inte i överflöd hos sockenbarnet Harry – eller Martin, som Martinson kallar sig i den självbiografiska Nässlorna blomma. Hårt jordbruksarbete och ogina fosterföräldrar kunde ha knäckt barnet om han inte haft skolan. Ty där fanns lärare Staf – en småländsk småskolepedagog som borde ha fått en egen fakultet och måhända har sin andel i Nobelpriset, det omstridda.
”Öppna fönstret mot Stilla havet, barn” var Stafs inledning på geografilektionen. Och Martin-Harry öppnade fönstret och släppte in världen. Inom kort skulle han utforska den som rymling, sjöman och luffare. I sju års tid varvade livet på oceanerna med vandrande i olika världsdelar, med eldarens hälsovådliga arbete och med tillfälliga jobb, från golvboning till fårtvätt.
När han 1927 mönstrade av i Bordeaux ägde han inte mer än sin sjömanssäck, men synintryck och minnesbilder för ett helt författarskap. ”Jag har några dikter, om jag får visa” bad han något år senare på en redaktion i Göteborg.
Dikterna blev flera och gavs ut i samlingen Spökskepp. Därefter följer prosaböckerna Resor utan mål och Kap Farväl med skildringar från hav och hamnar, prärier och djungler.
* * *
Häpenhet hette det mänskligas födelse och början. Att häpna är att andas ett syre utöver luftens
Jag hittade denna lilla dikt i Martinsonsamlingarna på Universitetsbiblioteket i Uppsala. Den säger mycket. Om författaren, som besatt en myckenhet av kunskaper, inte minst inom naturvetenskap. Om vår tid, den syrefattiga. Den kunde också, för att nu återgå till Vägen till Klockrike, vara en hövligt ironisk replik från Bolle till någon av tadlarna.
Arbetet med Vägen till Klockrike sträckte sig över många år – och många sidor. Några tusen fick författaren gallra bland. Dessbättre har vi ändå fått ta del av några hundra av dessa förkastade sidor genom den postuma utgåvan Bollesagor, sammanställd av Ingalisa Munck.
Den första versionen av Vägen till Klockrike var enligt författaren rent realistisk, men krigsårens upplevelser förändrade hans syn på den litterära realismen: ”ingen klagande korp eller kråka kunde ställa upp i tävlan med världens röde hane”.
Han konstaterar i ett annat sammanhang att ”bara de yrvakna mammasgossarna börjar skriva Verkligheten med stort V, så fort de kom- mer ut i blåst. Den som vet oändligt mycket mer än han gitter tala om, förkastar inte sagan. Han tror i stället på sagans framtid och värde”.
Så fick också andra versionen av Vägen till Klockrike alltmer karaktären av saga. Men materialet kom inte enbart i sagans form till sin rätt; först när författaren tillgrep den sockenoch häradsindelning som var Sveriges på Bolles tid och förankrade filosofin geografiskt, var arbetet slutfört.
Martinson säger själv att han gjorde ett nyckelfynd och knappast någon läsare undgår att fångas av namnens magi. Främst lockar naturligtvis Klockrike – på en gång konkret socken och en symbol för den ouppnåeliga fristaden, på en gång associerande till klockors stilla klang och till klockors tidstyranni.
En luffare som lutade mot det naiva gav sig till att tro att han kunde nå Klockrike. Men polishundarna vid slavjägarnas nattkvarter är särskilt övade. De ger ett särskilt dressyrskall för luffare, och slavjägarna sitter ofta uppe och spelar kort till långt in på efternätterna. Vill man till Klockrike får det ske i drömmen. Det är därför drömmen är till. För att mänskan skall kunna kringgå sina egna ben och bojor. En dag möter Bolle globetrottern Sandemar, för tillfället på väg till Kaukasus via Finland och Ryssland. Han bär lätt bagage: kokkärl, karta, ränsel och en liten läderpåse fylld med röda condorifrön från Brasilien.
Fröna har en obeskrivligt vacker röd färg och lyster och Sandemar säger sig bara behöva visa fram en handfull för att kvinnor ska bli hänryckta. Med försäljningen av condorifrön tänker ha ta sig fram till Kaukasus, där han får glädje av sin andra lättburna vara – nålbrev.
Bolle får ynnesten att vandra med Sandemar till finska gränsen. Därefter fortsätter Sandemar genom de finska socknarna som avslutas med Korpiselkä, Sovalahti, Suistamo, Impilahti – ”av vilken uppräkning en invigd kunnat förstå att Sandemar tänkte gå norr om Ladoga”.
Sandemar är en oförtröttlig sökare som plågas av att tankarna kommer och går så mycket. I synnerhet som vi ingenting vet.
I en dröm befinner han sig i en djungel i Nya Guinea. Där får han syn på en trappa av bambu. Han börjar klättra upp för stegverk efter stegverk av bambu tills han når top***
pen ovanför molnen. Där upptäcker han en fallrepstrappa.
Då fick jag se något annat som först gjorde mig förskräckt. Ja, så förskräckt att jag var på väg att kasta mig ut från tornet. Det satt någon på fallrepstrappan. Det var en papuan. En huvudjägare från mynningen av floden Fly. Han satt på fallrepstrappan av bambu och metade med ett långt bambuspö hållet rakt ut i världsrymden och som bete hade han ett mänskohuvud. Han mumlade för sig själv, tydligen missräknad och besviken över att han aldrig fick något napp i denna högt belägna sjö av kristall, och han ändrade flera gånger spöets läge och kastade ut metreven med det påsatta mänskohuvudet än i den ena och än i den andra riktningen av universum, men utan resultat. Mänskohuvudet lockade ingenting till sig.
Den litterära debatten i 40-talets Sverige återspeglas med mild ironi då Bolle med sina kumpaner, fatalisten Vägdamm och Axne den ångerfulle, rastar vid ingången till en slätbygd.
– Här ser man långt. Och här var det vackert, sa Vägdamm gripen. Vilket vackert land vi ändå luffar i.
– Och där ute arbetar mänskorna på fälten. Ja, till och med barnen arbetar där ute. Ser du det, sa den ångerfulle Axne.
– Ja jag ser det, sa Vägdamm. Och det står en väderkvarn till vänster där borta. Två vingar är avbrutna. Någon storm har bräckt dem och de har inte blivit lagade. Ingen har brytt sig om dem.
– De tillhör en förgången tid. Och jag förstår bönderna. Det vore lögnaktigt att hålla fast vid sådant som saknar ekonomisk mening. De var ju menade som ekonomiska anläggningar, inte som horisontdekorationer.
Dispyten fortsätter tills Bolle tar fram en flaska vin som han fått när han tiggde hos en adelsman. De dricker vinet och de börjar skratta. Det vill säga Bolle och Vägdamm börjar skratta:
De skrattade högt och livskraftigt. och äkta och oäkta och bokligt och romantiskt och realistiskt. och klassiskt och kinesiskt och eskimåiskt, och som vildar och filosofer. och som hyenor och dumbommar och gudar, och slutligen som sig själv medan månen steg.