Rättigheter i stället för vård

SAMHäLLE Redan på 1970-talet krävde Independent Living-rörelsen i Finland grundlagsenliga rättigheter för patienter som på grund av invaliditet tvingades leva intagna på institutioner. Under FN:s handikappår 1981 tog det internationella samfundet i sin förklaring om mänskliga rättigheter från 1948 också ställning till att rättigheterna även skulle gälla funktionshindrad. Detta återspeglade sig också I handikappservicelagen från 1987 såtillvida att personlig assistans kunde beviljas som alternativ till serviceboende.

År 1989 överfördes basservicen med hjälp av lagen om statsandelar till kommunerna, vilka med hänvisning till våra nyvunna subjektiva rättigheter och skyldigheter blott alltför snabbt skrotade institutionerna. Den så kallade integrationsfasen, då funktionshindrade integrerades med hjälp av speciallösningar till ett otillgängligt samhälle, var prövande för alla parter. Så småningom förbättrades situationen när man på alla håll började förstå att det var bäst och billigast att från början planera och bygga ett samhälle för alla.

I dag har Finland ratificerat FN konventionen för personer med funktionsnedsättning. Alltså en författningsstadga som till fullo omfattar allt vad vi funktionshindrade på 1970-talet endast kunde drömma om. Samtidigt håller Finland på att slutföra landskaps och social och hälsovårdsreformen. I det praktiska beredskapsarbetet har både våra funktionshinder- och svenskspråkiga sociala organisationer systematiskt hörts av ministrar, tjänstemän och förändringsledare. Tillsammans har vi utarbetat ett förslag till hur våra rättigheter till exempel i samband med valfrihet och boende skall beaktas inom landskapen. Om hur detta skall gå till är vi alla överens.

Vilka språkliga och kulturella ambitioner som sedan SFP eller Kårkulla har är en politisk fråga. Så länge deras lösningar inte inkräktar på våra rättigheter är de för oss funktionshindrades del helt ok.

ULF GUSTAFSSON

funktionshindrad, verksamhetsledare, Finlands svenska handikappförbund