Marknadens makt över politiken

Vem styr ett land i svåra tider – politikerna eller finansmarknaden? Den frågan har aktualiserats i flera länder de senaste månaderna, inte minst Italien. Det tog populistpartierna nästan tre månader efter valet i början av mars att nå enighet om en ny regering och ett regeringsprogram som utlovade stora skattesänkningar och generös basinkomst till varje medborgare. All denna frikostighet i ett land som redan har den största statsskulden i unionen!

När den kände euroskeptikern Paolo Savona dessutom föreslogs bli finansminister agerade Marknaden. Räntorna steg kraftigt och aktiekurserna sjönk. Marknaden reagerade starkare på ett politiskt utspel i Europa än den gjort på många år. Oron stärktes av spekulationerna kring nyval i Italien, ett val som ytterligare kunde tänkas stärka populistpartierna.

I ungefär en vecka utmanade Marknaden de folkvalda populisterna i en politisk dragkamp som också involverade president Sergio Mattarella. Slutligen gav populisterna efter, Savona fick inte finansministerposten och de frikostiga ekonomiska löftena till folket dämpades en aning.

Så återställdes lugnet; räntorna sjönk och aktiekurserna steg. Marknaden var nöjd, åtminstone för en tid.

Spanien fick erfara en mindre marknadsstorm under regeringskrisen i slutet av maj, men den stormen gick snabbt över när regeringskrisen löstes. En annorlunda uppvisning av marknadens makt fick Turkiets segervisse president Recep Tayyip Erdoğan uppleva en månad före valet i juni. Med diktatoriska metoder har han kväst oppositionen i sitt land och under våren ville han ta itu också med den bångstyriga marknaden. Den turkiska valutan, liran, har försvagats kraftigt de senaste åren och centralbanken har försökt stoppa raset genom att höja räntorna – till Erdoğans stora förtrytelse. Höga räntor ökar kostnaderna för de många grandiosa byggprojekt som bidrar till hans popularitet.

I maj hade han fått nog av höga räntor. Erdoğan hotade stärka greppet om landets centralbank för att stoppa räntehöjningarna. Men marknaden ogillar politiker som tummar på centralbankernas självständighet och reagerade med att sänka värdet på valutan ytterligare. När liran i slutet av maj sjunkit med 20 procent från årsskiftet gav Erdoğan efter och lät centralbanken behålla sin makt över räntorna. Kampen var över och lugnet återställdes i juni inför det val Erdoğan sedan vann. Men också efter valet har marknaden visat sitt missnöje med de många statsgaranterade skrytbyggen som finansieras med lån.

Marknaden är den enda opposition som inte ens en diktator kan kuva.

Vad är marknaden? En febertermometer som visar hur illa ekonomin mår? En städpatrull som rensar upp bland politikernas dåliga beslut? Eller en hänsynslös aktör som saboterar folkvalda politikers försök att tjäna sitt folk? Grekerna, som fått känna av marknadens ilska de senaste tio åren, skulle säkert rösta för det sista alternativet.

”Likt sårade djur slår aktörerna på finansmarknaden kring sig och reagerar på minsta rörelse. Varje rykte om ett enskilt land kan bli en självuppfyllande profetia”, sade Greklands dåvarande premiärminister George Papandreou efter finanskrisen 2009.

Under finanskrisens efterspel förliknade andra upprörda politiker marknaden vid en jagande vargflock. De starka metaforerna och förgrymmade uttalandena pekar på en rubbad maktbalans: Emellanåt verkar marknadskrafterna oövervinnerliga, andra gånger får politikerna härja fritt, som när Finlands offentliga skuld fick stiga över den magiska gränsen 60 procent av bnp år 2015 utan att den ”jagande vargflocken” reagerade.

Vargar angriper som känt främst de svaga och de sårade. Det fick Finland känna av under depressionen i början av 1990-talet, då oförsiktiga ord från politikernas sida fick räntorna och finska markens värde att åka berg-och-dalbana.

Under 1990-talet fanns det de som trodde att marknaden skulle segra över alla andra aktörer, för det var då som finansmarknaden började visa musklerna. ”Regeringarna förlorar makten till den globala finansmarknaden”, skrev McKinsey-konsulterna Lowell Bryan och Diana Farrell i boken ”Market Unbound”, den obetvingade marknaden, år 1996. ”Vi går mot en värld där marknadens aktörer tar över politikernas makt. Nationella gränser och ambitioner förlorar sin betydelse.”

Riktigt så gick det inte, för sen kom finanskrisen i Asien år 1997, rubelkrisen i Ryssland 1998 och slutligen finanskrisen 2008. I kaoset efter alla kriserna har nationella regeringar tvingats delta i storstädningen med hjälp av skattebetalarnas pengar.

Alltså fortsätter marknaden och de politiska institutionerna att utmana varandra, mer eller mindre jämbördiga, i något som kunde kallas ekonomins terrorbalans.

Marknaden har förstås inte alltid rätt i sina utfall. Den kan missa grovt, som när kreditvärderingsinstituten gav högt betyg åt riskfyllda skräplån just före bankirfirman Lehman Brothers konkurs för tio år sedan. Eller när den belönade Grekland med billiga lån för femton år sedan trots att alla visste hur skuldsatt landet var, redan då.

Marknaden är inte heller rättvis, för den har en tendens att förlåta de stora. Amerikanska politiker har fria händer trots att USA:s offentliga skuldsättning börjar vara större än de flesta EU-länders. Dollarn är världens främsta reservvaluta, och det ger USA privilegier som ingen annan får njuta av.

Men trots sina brister har marknaden en viktig funktion både som städpatrull och som motvikt till slösaktiga politiker. Visst kan man säga att marknaden ibland saboterar demokratiskt valda politikers beslut, som i fallet Italien. Men folkviljan kan behöva en motvikt när den inte längre bygger på realistisk grund utan på trots och önsketänkande.

Febertermometern håller oss alla på alerten. Och kanske behövs den för att bekräfta en gammal sanning: Den politiker är inte bäst som spenderar mest. Varken före eller efter ett val.