Fräsch men (o)lämpligt fånig sommarfars
teater
Fuck Tinder
Manus och skådespel: albert häggblom och eline Lundeberg. Regi: Per Lagergren. Ljudtekniker: olle häggblom. teknisk Design: henrik Wenne. scenografi: anna Wennerhed. Make-up&styling: tina Larsen. Producent: albert häggblom & Niclas Blomqvist. Postbackens sommarteater 6.7.
■ Bea (Eline Lundeberg) och Anders (Albert Häggblom) ska gifta sig. Men vill man verkligen ta ett så pass stort steg i en värld där kommunikationsteknologin erbjuder berusande möjligheter att motverka ensamheten på enklare, mindre slutgiltiga sätt? Frågan leder till hysteriska förvecklingar i samtidssatiren Fuck Tinder.
Bea är nämligen fortfarande väldigt förtjust i dejtingappen trots det förestående bröllopet. Inte så mycket för att verkligen fysiskt bedra sin förlovade: det handlar snarare om den spelliknande dopaminrushen när man matchar med en främling virtuellt, en rush som inte kräver någon större egen ansträngning, eller ens fysisk kontakt. Det här sättet att använda ”dejting”-appen Tinder är, baserat på mina sporadiska observationer av tindrande bekanta, ganska vanligt också i verkligheten.
Tinder som passivt självförtroendespel
I dagens image- och självförtroendefixerade värld är känslan av att ”få ligga” minst lika viktig som själva liggandet, och att verkligen gå ut och göra det med en främling innebär en massa egen ansträngning och eventuella osäkerhetsmoment. Ofta kan det kännas lika skönt att ligga hemma i soffan och låta främlingarna stryka ditt självförtroende medhårs virtuellt, i stället för att ta reda på om deras verkliga utseende matchar deras profilbild. Kalla det social atomisering och dystopisk social mediekultur men man riskerar i alla fall inte att hamna i enrum med en galning.
Men det gör däremot Bea och Anders, då den senares oförmåga att förstå det trogna tindrandets finare nyanser leder till ett gräl som raskt punkterar förlovningen. Bea beger sig ut på nätet för att hitta en ny, medan också Anders fingrar dras till telefonen för att lindra smärtan. Och så beger sig de båda på var sitt håll ut i Borgå med omnejds vilda singeldjungel i en storm av likes, dislikes och superlikes.
Första akten mest dynamisk
De båda skådespelarna spelar samtliga roller, som snabbt avlöser varandra i en kavalkad av dråpliga tinderdejter. Båda imponerar på olika sätt, som komplementerar varandra fint. Lundebergs intensiva minspel och fysiska energi ger bränsle åt föreställningen medan Häggbloms kameleontlika förmåga att växla mellan olika distinkta karaktärer till synes mellan varje andetag gör att det löper smidigt trots det höga tempot. Bäst funkar det i den första akten, som i sig blir en tajt och nästan på egen hand fungerande helhet.
Andra akten känns inte fullt så dynamisk: här märks det att föreställningen är något för lång för sitt eget bästa. Den här sortens snabba, skickligt utförda och vågade lowbrowkomedi tenderar att fungera bäst i kondenserade bitar där man hela tiden kan trappa upp tempot och korsa gränsen för det rumsrena på nya och värre sätt utan att hinna bli tråkig eller gå alldeles för långt. Efter att jag redan fått råsgarva i en dryg timme (min explosiva reaktion då Häggblom skildrar entusiastiskt salivdrypande tonårshångel får en tittare framför mig i publiken att något förvånat vänja sig om) krävs det något mer kreativt än ännu mer identiska avsugningsskämt för att ytterligare kittla mina överstimulerade skrattmuskler.
Nörden förtjänar ett tjuvnyp
En annan detalj som stör mig, bara för att så mycket av helheten fungerar kontrasterande bra, är karaktären Daniel. I takt med att den ”nördige” mannen (främst definierad av fånig frisyr och ett överdrivet intresse för popkultur) under 2010-talet seglat upp från sympatisk underdog-arketyp till allt mer trendig och självmedveten subkultur har jag börjat sukta efter någon som kan ge denne nye nörd-man ett rejält satiriskt tjuvnyp. Därför blir jag extra besviken då Beas Terminator-fixerade tinderdejt missar målet och endast beter sig som ett förvuxet barn, och inte en träffsäker parodi på den sortens vuxen som gjort en identitet av att ha identiska intressen med ett barn.
I övrigt håller karaktärsstudierna ändå bra, från den sliskige slackern Romeo som dissekeras lite mer ingående till den temperamentsfulla finska tinderkvinnan som skymtar förbi i en enda, någon sekund lång men ändå minnesvärd scen (”Kato mua silmiin!”). Fuck Tinder lyckas uppdatera det klassiska formatet sommarfars och få det att kännas aktuellt och fräscht men ändå lämpligt fånigt.