Mobilstrul
Det ringde i min handväska. Jag fiskade upp min trotjänare till mobil, tryckte den mot örat och kvittrade mitt namn. Under denna operation iakttogs jag med intresse av mitt yngsta barnbarn som är åtta år (nästan nio om man frågar henne själv). När jag avslutade samtalet utbrast hon med en viss beundran i stämman: Vilken urgammal telefon!
Jag såg på mobilen i min hand och måste ge henne rätt. Det är en svart Nokia från den storhetstid då gästande japaner med vördnad talade om Nokialand när de kom till Helsingfors. Det är en behändig liten sak, svart och sliten. Den duger bara till att ringa och messa med och saknar alla finesser. Men den fungerar. Eller rättare sagt: den fungerade.
Under de veckor jag hade tre barnbarn och ibland också deras far på besök låg det smarttelefoner överallt. De tycktes vara i ständigt behov av laddning och kopplades upp på alla upptänkliga ställen. Jag hittade en i vardagsrumssoffan, en annan på diskbänken, en tredje på matbordet, en fjärde i barnets säng. Alla apparaterna var moderna, smarta, kunde användas för att se på film eller spela spel med, skriva brev till bästisen och i sällsynta fall ringa till någon. Jag började förstå att jag var äldre än Methusalem åtminstone vad beträffar mitt telefonval. Mina bekanta har för länge sedan övergått till smarta lösningar av olika dyrhetsgrad och kan i sällskap snabbt plocka fram fakta om det som just då diskuteras. Vem i all världen vill längre släpa på en telefon som har sisådär femton år på nacken. Så urmodig kan man bara inte vara.
Men jag har envisats. Tills nu. För några dagar sedan ingrep nämligen Ödet. Min kära Nokia föll i golvet och dog. Det kändes sorgligt för nu måste jag bli modern och äntligen uppdatera mig rejält på telefonfronten.
Alltså traskade jag i väg och inhandlade en smarttelefon. När jag kom hem insåg jag att det ingalunda var en telefon jag hade köpt utan en liten dator. Inte är den särskilt behändig heller, men vackert silverfärgad och instoppad i ett elegant rosa fodral. Jag fick hjälp med att installera både det ena och det andra och det hela blev allt mer komplicerat. Tingesten är fascinerande men är man inte datorfrälst blir det ganska jobbigt. Jag har arbetat hårt på att lära mig att hantera nyförvärvet och därmed bevisa att även gamla hundar kan lära sig sitta.
Men så ringde apparaten och då var jag handfallen. Hur skulle jag svara på samtalet? Vad skulle jag göra och om jag själv vill ringa, hur beter jag mig då? Hur pratar man i en smarttelefon? Jag stod där med min nya, fina, dyra telefon i handen och saknade min gamla kära enkla svarta repade lilla mobil. Jag misstänker att jag kommer att sakna den länge.