60-talsradikal för baltisk frihet
Motsättningen mellan Jukka Rislakkis 60-tal och hans senare engagemang för de baltiska folken är inte så stor som man kanske vid en ytlig granskning kunde tro, skriver Bjarne Nitovuori.
FACKLITTERATUR
Jukka Rislakki: Mullistusten mies.
Elämää ja kohtaloita historian aallokossa. Otava 2018, 416 sidor
Jukka Rislakki citerar Marcel Proust, som sagt att vi beslutar oss för att i livet göra det som vi är nästbäst på. Rislakki blev en eminent journalist, men han berättar inte vad han skulle ha kunnat vara ännu bättre på. Kanske som skämttecknare?
Under studietiden före sin långa journalistkarriär på Helsingin Sanomat ägnade han sig bland annat åt att rita karikatyrer och han anställdes till och med som skämttecknare vid Aamulehti. Han återgick till branschen på 2000-talet som politisk skämttecknare i Diena, som han kallar Lettlands bästa tidning. Han slutade där då Diena inte längre var en kvalitetstidning, sedan Bonniers sålt bort den.
Som journalist hör Jukka Rislakki till eliten i Finland. Han är en grävande journalist, som också skrivit ett tjugotal böcker. Han är samhällsengagerad utan att ge avkall på objektiviteten. I slutet av sin memoarbok redogör han för hur hans böcker kommit till. Dessutom finns där en förteckning över böcker som gjort honom till den han är, samt lite utanför ämnet nyttiga råd till skribenter under rubriken ”Pina inte läsaren, din skatt”.
Baltikum
Rislakkis samhällsengagemang kan grovt indelas i två perioder. Från slutet av 1960-talet närmare tjugo år framåt skrev han som vänstersinnad bland annat om CIA och västligt spionage, underjordiska kommunister under fortsättningskriget och de rödas öden 1918.
Med samma engagemang skrev han från slutet av 1980-talet om de baltiska ländernas kamp, gulag (de sovjetiska koncentrationslägren), finländarnas öden i Sovjetunionen, den ryska desinformationen om de baltiska länderna samt framför allt om Lettland, som blev hans andra hemland efter äktenskapet med Anna Žīgure, det nya Lettlands första ambassadör i Finland.
Vändningen kom med Michail Gorbatjov. För Rislakki började det med Estland efter ett brev 1984 från den estlandsryske journalisten Gennadij Muravin, som lärt sig både estniska och finska. Småningom utvidgade Rislakki sitt revir till de övriga baltiska länderna.
Lettland besökte han första gången i oktober 1988, då man grundade folkfronten Tautas Fronte. Människorna gjorde slut på kalla kriget, skriver Rislakki efter ett citat av John le Carré.
Samma andas barn
Rislakki berättar hur han själv som vänsterradikal på 1960-talet besvarade en fråga om varför man inte demonstrerar för de baltiska folken med att det nu är 1967, inte 1940-talet. 60-talsradikalerna intresserade sig inte för Baltikum. Ändå skulle jag inte se att motsättningen mellan Rislakkis 60-tal och hans senare engagemang för de baltiska folken är så stor som man kanske vid en ytlig granskning kunde tro. Inte heller mellan Pragvåren 1968 och den västliga radikalismen vid samma tid.
1960-talets radikaler i väst, Pragvårens aktivister och de som kämpade för frigörelse från de kommunistiska diktaturerna i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var i själva verket samma andas barn. Knappast någon av 1960-talsradikalerna betraktade Sovjet som förebild.
De finländska radikalerna var visserligen i så måtto ”finlandiserade” att de sällan kritiserade det sovjetiska systemet. Mot Tjeckoslovakienockupationen demonstrerade dock också de. Själv erkänner Rislakki att hans bild av den sovjetiska verkligheten var naiv. 1970-talets taistoiter är ett kapitel för sig.
Kamp mot korruption
Efter Anna Žīgures sejour som ambassadör (1992–1998) slog sig paret ner i Jūrmala nära Riga. Till de mest intressanta avsnitten i boken hör skildringen av parets kamp mot den utbredda korruptionen i staden. Rislakki berättar att han ibland undrar om detta är samma Lettland, där en kvarts miljon människor 1988 anslöt sig till reformrörelsen, folkfronten.
Han konstaterar att det inte är folkets fel att den sjungande revolutionen delvis kapades. Men det är folkets fel att så många fortfarande stöder och röstar på samma gamla herrar.
De finländska radikalerna var visserligen i så måtto ”finlandiserade” att de sällan kritiserade det sovjetiska systemet. Mot Tjeckoslovakienockupationen demonstrerade dock också de. Själv erkänner Rislakki att hans bild av den sovjetiska verkligheten var naiv.