Mår du bra?
Bland det jag uppskattar mest med mitt jobb är nog mina smarta kolleger och de givande diskussionerna vi har titt som tätt. Just nu strukturerar vi ett större upplägg och i går kom vi in på en djup diskussion mellan folkbildning och folkhälsa. Framför allt detta med hälsa fastnade vi vid och argumenterade mot varandra i tron om att vi alla hade visdomens nycklar i våra händer. Bra så, det kändes bra och vi upplevde oss väldigt smarta och kunniga.
Det hela började när vi snubblade över WHO:s definitioner om hälsa. Kort sagt så delas hälsa per deras definition in i psykisk, fysisk och social hälsa. Det är väldigt fascinerande hur enkelt och samtidigt invecklat detta är. Men var börjar det? Mår jag psykiskt bra för jag är i så fin fysisk form för att jag aktivt deltar i en grupp med likasinnade? Dikterar mitt fysiska välmående hur jag mår psykiskt och den vägen också hur väl jag mår från ett socialt perspektiv? Kan det vara så att min medverkan i denna sociala grupp sporrar mig till att träna och den vägen får jag också en psykisk tillfredsställelse? Vad kommer först?
Vet inte hur det är eller om det egentligen är någon skillnad på marschordningen. Poängen är kanske att vi måste ha en balans mellan alla tre för att må bra. Karolinska institutet i Stockholm har tagit fram ett åtgärdsprogram som kallas YAM som Stockholms läns landsting driver som pilotprojekt för tillfället. Där faller man tillbaka på att nästan 30 procent av åttondeklassarna bär på självmordstankar. Skrämmande siffror. Här verkar det finnas en tydlig obalans med psykiskt illamående som resultat.
Ett annat EU-projekt drivs från Danmark (kommer tyvärr inte ihåg det långa krångliga namnet) var man utgått ifrån att personer som lever under en ansträngd ekonomi väljer påvisat ofta också osunda livsvanor. Dessa livsvanor leder med tiden till mentala problem och social exkludering. Igen kommer vi tillbaka till WHO:s definition om välmående.
Personligen vill jag nog tro att det är balansen mellan dessa tre som är det avgörande för vårt välmående. Det räcker inte med att träna hårt om det psykiska och sociala lider. Varje toppidrottare tackar ju till exempel alla sina tränare, familjen, vänner som har möjliggjort prestationen. Det räcker inte enbart med att vara fysiskt stark för att vinna. Du måste också ha den mentala, psykiska styrkan för att vinna. Det leder automatiskt till att du ingår i en gemenskap som stöder dig och förstår vad du går igenom. Det är här som du får din bekräftelse och hittar meningen med att jobba vidare.
Sensorisk deprivation, alltså uteslutande av all extern stimuli, är en av de effektivaste tortyrmetoderna som finns. En total isolering från fysisk aktivitet, inget umgänge med någon, inga dofter, inga vyer, inga smaker… det gör vem som helst av oss tokig. Därför tror jag nog att det bästa är att röra på sig regelbundet och det är bättre att äta chips med sina vänner än att sitta ensam och mumsa på broccoli.