När skämten inte längre är roliga
■ Australiska Hannah Gadsby är sannolikt inte så bekant för de flesta finländare, eller kanske någon minns henne som Hannah i dramakomedin Please Like Me, men förhoppningsvis når hennes Netflix-special ut till en bred publik. Hannah Gadsby: Nanette behandlar flera svåra teman och även om föreställningen är avsedd som underhållning är det här inget lättsamt nöjesprogram att njuta av efter en tung arbetsdag.
Gadsby inleder föreställningen enligt ett traditionellt format genom att skämta om sig själv och på ett lite självförringande och vanvördigt sätt berätta om sin uppväxt i Australien, mer specifikt Tasmanien. Till en början känns Gadsbys observationer om queerkultur och hbtiqa roliga, men rätt så snabbt förvandlas det oskyldiga skrattet till en stark känsla av obehag och ångest. Våld mot kvinnor är ett välkänt faktum, men att konstant utsättas för hot om psykiskt och fysiskt våld på grund av ens sexuella läggning och att överleva i ett heteronormativt och patriarkalt samhälle som introvert lesbisk kvinna är berättelser som mer sällan når ut till massorna. Samhället ställer fortfarande en hel del genusrelaterade förväntningar på oss och Gadsby uppmärksammar fint kontrasten mellan kränkningar på grund av ens sexuella läggning och de fördomar och påhopp hon upplever eftersom hon inte är en stereotypt feminin kvinna.
De intima avslöjandena gör Gadsby ännu mer sårbar men samtidigt gör hon alla andra som precis som hon varken är män eller heterosexuella en stor tjänst. Nanette skildrar resultatet av en tystnadskultur och sporrar till att bryta ner den. Dessutom rannsakar föreställningen andra komiker och ifrågasätter våra uppfattningar om humor. Gadsby drar den slutsatsen att komiker som identifierar sig som queer måste sluta förringa sig själva och sina upplevelser, och det är sant. Även om de personliga anekdoterna ofta serveras med en stor dos humor och är avsedda att underhålla är det djupt problematiskt om det främsta sättet att leverera och ta emot skämt om hbtiqa är att förringa förtryck, fördomar och diskriminering.
Under en dryg timme hinner Gadsby bland många andra saker behandla vardagen som en homosexuell person som inte är högljudd och utåtriktad (”Prideflaggan känns lite för sprakande”), myten om det manliga geniet (”Det finns något väldigt ruttet där”) och varför medierepresentation och förebilder är så ytterst viktiga.
– Jag skulle ha gett vad som helst för att ha fått höra en berättelse som min, säger Gadsby med darr på rösten och tårar i ögonen.
Gadsby har en förmåga att med små, subtila ordval och hänvisningar väcka starka känslor hos publiken, men hon klarar också av att vara högljudd och arg utan att fjärma tittaren. Att vara aggressiv och högljudd är inget nytt inom komedi men Gadsby lyckas göra det på ett konstruktivt sätt som låter mera som ett (intersektionellt) feministiskt brandtal än ett högtravande svammel. Utan att alls underskatta eller förminska Gadsbys budskap måste det ändå påpekas att en del av Nanettes styrka ligger i tidpunkten.
I och med #metoo-uppropet är diskussioner om våld och de olika sätten som kvinnohat tar sig uttryck i samhället mer aktuella än någonsin.
Under föreställningen upprepar Gadsby att hon tänker lägga av med komedi och att Nanette är det sista hon gör som komiker. Det är väldigt synd och en stor förlust om hon faktiskt håller fast vid sitt beslut. Hannah Gadsby: Nanette finns på Netflix.