Möte med björnar
Efter att ha mött tre björnar i Klippiga bergen lär sig HBL:s sommaräventyrare Stefan Lundberg att alla andra går omkring med björnsprej i ryggsäcken.
På lyxhotellet Banff Springs möter han gäster som aldrig checkat ut.
Sommaräventyret I Klippiga bergen börjar sommaräventyret Expedition Kanada nå sin klimax. Våra europeiska alper i all ära, men ... Rockies är en historia för sig. Knappast någonstans kan naturen krypa en så under huden som här. Vildlaxen stiger upp i forsarna och fångas i flykten av brunbjörnarna. Vargarna stryker längs vägarna. Wapitihjortarna betar på bergsängarna och har man tur ser man någon av de nästan svarta älgarna spegla sig i en skogstjärn.
Mätt på upplevelser kan man ta en styrketår på luxuösa Banff Spring Hotels terrass så som en gång Marilyn Monroe eller kung Edvard VIII. Det kan behövas för i hotelltrappan kan man möta bruden som aldrig checkade ut.
Kajaken skjuter ljudlöst i väg över Lake Maligne medan de snöhöljda bergstopparna speglar sig i vattnet. På långt avstånd ser jag en annan kajak. En kvart tidigare lufsade en björn i strandvattnet.
Det är för bra för att vara sant. Det är perfekt. Just så här drömmer man om att Klippiga bergen skall famna en.
Sitsen är aningen fel justerad och paddlingen börjar kännas i korsryggen, men det stör inte.
Prärien lämnade jag i Obed mellan Klippiga bergen och Edmonton. Från motellet i Hinton kunde man redan tydligt skilja de skarpa topparna från varandra och en kvällstur i den lokala naturparken gav en förkänsla av vad som väntade nästa dag.
Jasper, den lilla vackra bergsstaden är inkörsporten till Jasper National Park och gatorna är denna lördag fyllda med bergsturister och bilar med kajaker på taket.
Huvudgatan kantas av butiker som vid sidan av vandringsutrustning säljer succéprodukterna ”Bear Spray” och björnbjällror. Jag betraktar dem med besserwisserns dryga överlägsenhet och nöjer mig med att köpa myggsprej i stället.
Stanna kvar i bilen!
För en avgift på cirka tolv euro får man åka, vandra och paddla omkring i nationalparken i ett dygn. Det är som att befinna sig i ett drömlandskap. De snöklädda bergstopparna avlöser varandra i en ändlös räcka. Huvudet vrids i 360 grader när vägen löper genom trånga bergspass med forsar och vattenfall på alla håll och kanter. Man kan inte se sig mätt.
På stora skyltar längs vägen varnas det för björnar. Om en björn uppenbarar sig ska man stanna kvar i bilen – absolut inte kliva ur och fotografera. ”Stanna, ta ett foto, kör vidare”, låter uppmaningen. Allt matande av björnar bestraffas med dryga böter och omedelbar utvisning ur parken.
Jag är fortfarande skeptisk till att björnarna skulle springa benen av sig i de här skogarna när jag kommer till Lake Maligne, en av dessa sjöar, som alltid avbildas i turistbroschyrerna. Björnsnacket är bara för att locka turister.
En parkvakt som är för ung för att ljuga berättar att det passerade en björn nere vid stranden en kvart tidigare.
– Det är omöjligt att säga när och om man ser en björn under ett besök här, de kommer inte på beställning. Men om det dyker upp en björn råder jag bestämt att stanna kvar i bilen. Det är inte bara för din säkerhet, det är också i björnens intresse.
Samma uppmaning ges alla turister.
Kajakturen på Lake Maligne tar ut sin rätt. Först när en kall vind sveper in från bergen och paddlandet börjar kännas motigare inser jag orsaken. Jag paddlar på 1 670 meters höjd över havet. Luften är tunn och den märkliga tyngden i benen tidigare på dagen får sin förklaring. Jag slår av på takten och söker mig tillbaka till båtuthyrningen.
Fårskock möter björn
Några timmar senare är det uppenbart att alla björnvarningar klingat för döva öron. En bilkaravan har stannat upp vid vägkanten och ett tiotal personer står med kamerorna i högsta hugg. När jag också kliver ur bilen och ansluter mig till fårskocken ser jag hur ett stort svart nystan reser sig bakom buskarna och hukande, som en hund, med rasande fart sätter av mot bilarna. Björnen rusar blint mellan en husvagn och en personbil ut på vägen och tar sig i säkerhet in i skogen på andra sidan.
Hade det kommit en bil från andra hållet hade det slutat illa – både för björnen och för åskådarna.
En del av fotograferna har beväpnat sig med björnsprej och drar på sig åtminstone mitt odelade förakt. Först går man in på björnens revir och så är man dessutom beredd att attackera den med pepparsprej. Nej tack!
Jag lovar mig själv dyrt och heligt att aldrig mer stiga ur bilen om det dyker upp en björn.
Bara en timme senare är det igen dags. Nu kutar björnen i full fart över vägen och lufsar sedan en god stund i snåren på samma sida om vägen som bilen befinner sig. Jag försöker få några bilder genom vindrutan, men med dålig framgång. Så vänder den aktern till och försvinner.
Tio minuter senare lunkar en varg i diket snett framför och spänner sina gulaktiga ögon i mig. Jag måste nästan nypa mig själv och gnugga mina egna för att inse att allt detta händer på riktigt.
Det börjar kännas som nog av upplevelser för en dag. Jag börjar bli mätt på naturscenerier på vägen mellan Jasper och Banff, de kanadensiska Klippiga bergens legendariska huvudort. Det ska till något alldeles speciellt för att få mig att stanna en gång till i dag.
Men naturligtvis. Ett par timmar senare ser jag en grupp småbarn springa längs vägrenen med skräck i blicken och mobiltelefonerna i högsta hugg. Föräldrarna skyndar på dem och tittar skrämt över axeln. De har låtit barnen kliva ur och fotografera nallen utan att för en sekund inse vilken fara de utsätter dem för.
Nu föser de in dem i bilarna och gasar i väg.
Kvar bli en stor svart björn som obekymrad av uppståndelsen fortsätter sin märkliga syssla: att vända på och undersöka stenbumlingar längs vägkanten. När jag senare förstorar bilderna ser jag att klorna är längre än mina fingrar.
Närkontakt rekommenderas alltså inte.
I Klippiga bergen struntar riktiga karlar i björnsprej.
Svartbjörnarna brukar väga ett par hundra kilo, men en del hanar kan väga upp till 400 kg.
Brunbjörnen, grizzlyn, som förekommer så rikligt i Kanada att man skjuter flera hundra per år för att hålla beståndet i schack, kan i de östra delarna av Klippiga bergen väga upp till 600 kg.
Enligt en amerikansk björnguide behöver en vuxen grizzly äta motsvarande 360 stycken Quarter Pounder-hamburgare per dag. Utanför turistbyrån i Lake Louise, stod det i dagens viltbulletin att man på förmiddagen sett en grizzly nära den legendariska sjön.
Om den hade tomatketchup i mungipan står det inget om.
I verkligheten är grizzlyn kräsnare än så. Den föredrar vildlaxarna som trotsar tyngdlagen när de stiger upp för de strida forsarna.
Jag nöjer mig den här gången med att rulla ner fönstret och följa med kvällsbestyren tills björnen är dold av träd och buskar och låter förstå att showen är över.
Tre björnar och en varg på tre timmar. Är det turistbyrån som placerar ut dem?
I Banff visar expediten i sportbutiken äkta förvåning.
– Jag har varit här i ett halvår och inte sett en enda björn.
Jag frågar henne om björnsprejen hon säljer faktiskt är så effektiv som det sägs.
– Den lär vara effektivare än ett gevär, säger hon och får medhåll av en kollega.
– Min väninna blev angripen av en nyfiken björn förra veckan. Den vädrade antagligen något gott i hennes ryggsäck och slog till med tassen. Klorna träffade sprejflaskan som exploderade i ryggsäcken och björnen stack i väg. Utan björnsprejen hade hon inte haft en chans.
– Du behöver inte köpa en sprej, vi har också att hyra.
Det låter övertygande. Men nu har jag nog av björnar och vargar. Inte ens wapitihjortarna som betar på bergsängen med de vita topparna i bakgrunden beviljas mer än en snabb blick.
Det är dags för en drink på anrika Banff Spring hotellets terrass. Doften av en Bombay Sapphire Dry Gin ska väl hålla myggor och andra vilddjur på avstånd.