Kampen mot inkräktare gynnar fjärilsfaunan
Hundratals finländare svettas frivilligt för att röja jättebalsamin, vresros och andra främmande arter i sommar, allt för att de inte ska slå ut vår genuina flora och fauna. Mnemosynefjärilen tackar för insatserna.
Minken, jättebalsaminen och lupinerna är bara några exempel på främmande arter som människan flyttat till naturmiljöer där de inte funnits annars. Eftersom främmande arter globalt utgör ett av de största hoten mot naturens mångfald siktar man både på EU-nivå och nationellt på att bekämpa dem.
Det är en kamp som knappast kan vinnas, men där framgången mäts i delsegrar. Bara under försommaren har över 320 frivilliga röjt främst jättebalsaminer under ledning av Allergi-, hud- och astmaförbundet och dess samarbetspartner, och därtill kommer WWF:s läger för samma ändamål.
– Vi fortsätter med att bekämpa vresrosen på sensommaren och hösten. Det är klart att en enskild insats inte hindrar en art från att sprida sig, men upprepade insatser år efter år på samma ställen kan ge resultat, säger Tiina Parkkima på Allergi-, hudoch astmaförbundet.
Flera invasiva arter sprider sig snabbt och effektivt, inte minst lupinerna. I södra Finland är de redan omöjliga att eliminera, men i norr finns de inte – åtminstone inte än.
– I Uleåborg samarbetar vi med lokala föreningar för att stoppa lupinens framfart där. Det handlar uttryckligen om att sprida information – lupinen är verkligen ingen önskvärd växt – och agera preventivt. Det ger bättre resultat och kostar mindre, säger Parkkima.
Växterna också viktiga
Tiina Parkkima antar att allmänheten har bättre förståelse för att bromsa spridningen av främmande djurarter som mink och mårdhund eller asiatisk långhorning (en skalbagge som gör stor skada på träd) än när det gäller växter.
– Man tänker lätt att växter hålls där de är, men så är det ju inte, allra minst om de får skjuts av klimatförändringen. Främmande arter måste bekämpas då de orsakar skador på jord- och skogsbruk och på naturens mångfald, säger hon.
Och hon betonar att man inte ska dröja om man upptäcker ens ett litet bestånd av en skadlig växtart – tvärtom ger det bäst resultat att eliminera den bums. – Att jobba preventivt är nyckeln. När främmande växtarter tar över de återstående ängsmarkerna försvinner genuina ängsblommor som är viktiga för insekter och andra djur. Samtidigt som frivilliga röjer lupiner och jättebalsaminer jobbar miljömyndigheterna med att rädda hotade insekter. Det sker dels genom att restaurera ängsmarker, dels genom att konkret flytta tillbaka exempelvis fjärilspopulationer som försvunnit från sina forna utbredningsområden.
Fjärilens framgångssaga
Ett praktexempel är den numera sällsynta mnemosynefjärilen, en nära släkting till den praktfulla apollofjärilen. Mnemosynefjärilar har för några år sedan utplanterats på ängsmarker i Sibbo, Borgå och Salo där de förr förekom naturligt. På betesängarna i Sibbo storskogs nationalpark räknade man till 200 mnemosynefjärilar den här sommaren – mot 30 förra året, bara två år efter att fjärilarna, hämtade från Somero, planterades ut i Sibbo.
På Stensböle betesängar i Borgå flög över 500 mnemosynefjärilar den här försommaren, drygt 2,5 gånger fler än förra året. Att ökningen var så stor beror på att vädret gynnade fjärilarna, men själva förutsättningen för att fjärilarna ska klara sig är att ängarna betas, så att den stora nunneörten, som fjärilslarven är beroende av, klarar sig, säger Mikko Kuussaari på Finlands miljöcentral.
Insatserna mot jättebalsaminer och lupiner siktar uttryckligen på att säkerställa att naturligt förkommande ängsväxter ska kunna leva utan att kvävas under framfusiga inkräktare. Och även om talkoinsatserna är både svettigt och ideellt arbete gynnas också deltagarna själva, säger Tiina Parkkima:
– Kontakten med en mångfaldig natur berikar kroppens mikrobuppsättning, stärker immunsystemet och skyddar mot sjukdomar som allergier och astma.