Klassiska porträtt med historisk medvetenhet
En liten men sevärd fotoserie porträtterar med vördnad människor på den finländska landsbygden.
FOTOKONSTRECENSION Luca Berti: Människan och naturen – bilder från den finländska landsbygden på 2000-talet. Nationalmuseet till 2.9.
Om man lyckas ta sig igenom mängden barn med medföljande vuxna som flockas till den grällrosa, av allt att döma populära Barbie-utställningen på Finlands nationalmuseum, och vidare genom museishoppen där man bland annat kan köpa knästrumpor med Kalevalamotiv för 16 euro, hittar man Luca Bertis lågmälda svartvita fotografier.
Italienska Berti, född 1978 och verksam i Köpenhamn sedan mer än ett decennium, reste i juni 2016 runt på den finländska landsbygden, från Österbotten till Lappland och från Karelen till Sydkusten, och dokumenterade människor och miljöer.
Stilen är klassisk fotorealism med etnisk och historisk medvetenhet som för tankarna till början av 1900-talet och ikoniska fotografer som Dorothea Lange och Walker Evans. Berti fotograferar med analog storformatskamera på svartvit film och framkallar själv sina bilder för hand i sitt mörkrum i Köpenhamn.
Bland de 37 fotografierna finns porträtt och landskap, inklusive byggnader och broar. Det är utan tvekan porträtten man fastnar för. De namnlösa pojkarna, flickorna, kvinnorna och männen från Hirvaskoski, Huhtalampi eller Hotakka (var finns alla dessa platser?), från Borgå och Raumo, ser rakt emot en med stillsamma, blanka ansikten. Varken glada eller vemodiga, bara alldeles naturliga, okonstlade, öppna. Om det inte vore för några små detaljer i till exempel kläder, kunde bilderna lika gärna vara tagna år 1916, inte 2016. Det är på något vis underligt betryggande och berörande. På några bilder bär flickorna traditionell klädsel, vilket än mer konkret gör historien närvarande.
Enkel skönhet
Visst, det är en nostalgisk fotoserie med lutning mot landsbygdsromantisering, men jag köper det. Det tekniska genomförandet väcker också särskild beundran i denna digitala överhastighetstid. Porträtten är vackra och det ligger en mantel av vördnad och respekt över verken.
Jag står länge framför fiskaren från Raumo och barnet från Vuonislahti, och fiskarfamiljen från Tauvo får fantasin att vakna – hur ser dagarna ut för det äldre paret och den vuxna sonen? Läraren från Raumo, i enkel ylletröja och den enda som inte har riktat blicken mot kameran, ser ut att ha mycket att tänka på och ansvara för.
Utöver bilderna från Finland finns också tio fotografier från Estland med på utställningen; en gest från Nationalmuseet för att uppmärksamma grannlandets hundraårsfirande. Berti har genomfört liknande etnografisk-historiska dokumentärprojekt i flera länder i samarbete med respektive nationalmuseer förut. Han gör ett värdefullt, inte så mediesexigt arbete.
Utställningens namn Människan och naturen är aningen missvisande, eftersom naturen inte har någon stor plats i serien. Snarare kan man säga att det är den mänskliga naturen som står i centrum.
Det är utan tvekan porträtten man fastnar för. De namnlösa pojkarna, flickorna, kvinnorna och männen ... ser rakt emot en med stillsamma, blanka ansikten.